Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1867, sida 3

ag har att göra er en fråga, på hvilken jag med stort nöje förberedt mig. Får jag ännu ej gå ned i mitt rum: Reinhold besinnade sig och svarade derefter småleende — I dag ännu ej, men i morgon kan ni sannolikt få det om ni lofvar mig att ännu icke gå ut i morgoneller aftonluften, hvartill det på nedra botten liggande rummet så lät förleder. — Jag lofvar det — men hvarför får jag ej gå ned redan i dag? Ack, tiden blir mig så lång häruppe. Nere ligga mina arbeten och mina böcker, och jag kan välja hvad jag tycker bäst om. — Ni får ännu ej läsa och ej heller arbeta — — Men att tänka angriper mig vida mer än att läsa elle sy — och här i denna ensamhet måste jag tänka. — Ni får ej heller tänka för mycket, jag har ju redar en gång sagt er det. Tänkandet är, såsom ni sjelf riktigt säger, för många menniskor, isynnerhet om de äro kroppslig lidande, det mest ansträngande arbete, ty menniskan tän ker — detta vet jag af erfarenhet — ej alltid på det ange näma, vida oftare öfverlemnar man sig i ensamheten åt dystr: åskådningar och bilder. Jane suckade, liksom ville hon äfven för sig sjelf taga nå gon erfarenhet härutinnan i anspråk, men hon svarade blott efter en kort paus: — Hvad skall jag då göra, om jag ej får läsa, ej sy — och ej tänka? — Prata, samtala, ej om allvarsamma saker, utan on alldagliga tilldragelser, till exempel om vädret, edra gran nar — — Men med hvem? — Med Rebecka, när ingen annan finnes tillstädes; me mig, om ni tillåter mig att besöka er, och dessutom skall ja; skicka till er Margaretha och Bertha, tilldess ni sjelf åter ka besöka dem deruppe. Janes ansigte ljusnade. (Forts.)