Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 1

ket ofta för att tillochmed blifva smädad likt en af dessa inbilska profeter, hvilka utgåfvo sig för sändebud från en obekant gud och slutligen ej vunno annat än skampålen, för att vid densamma utskrattas af klokare och stenkastas af den sega, okunniga, blodtörstiga pöbeln. , lt vilja vi omnämna, som Reinhold under dessa ängestfulla timmar tänkte, för att visa, huru en klok läkare brukar individualisera och hur svår hans ställning är då, såsom här, hans förstånd råkar i konflikt med hans känslor. — Huru? sade han upprepade gånger till sig sjelf; skall jag draga blod från denna heta, denna glödheta panna, för att måhända något hindra hennes tinningars smärtsamma bultande? Blod, rödt, flytande blod från denna sköna, klara, felfria panna, som så majestätiskt och gudomligt hvälfver sig öfver den lidande hjernan? Blod från dessa fina etheriska ådror, i hvilka hela det varma lit kretsar, som måhända ännu i många år skall bevaras åt denna dyra varelse? Nej, nej, nej! Hela min känsla uppreser sig emot att beröfva henne blott en enda droppa kostligt, rödt blod, den egentliga lifssaften, och att befläcka den hvita, jungfruliga hud, hvilken omsluter hela hennes kropp så fint, så mjukt, som bimlens kyska snö lägger sig öfver den sött slumrande jorden. Nej! I hundrade andra fall skulle jag göra hvad vetenskapen ofta förklarar för oundgängligt, men här — här gör jag det ej. Hvarför icke? Emedan en oförklarlig, inre röst afhåller mig derifrån, emedan det dunkelt gryende hoppet tillhviskar mig, att det ej är nödvändigt och ait det ännu måste finnas andra medel, som kunna besegra den demoniska fienden i denna sköna kropp, lugna det ursinnigt jagande blodet och mildra nervernas storm. Det är således beslutadt — ingen droppa blod skall beröfvas henne, åtminstone ej i denna natt. Men hvad skall jag då göra? — 0, jag vet det tyvärr icke. Jag har gifvit henne det bästa, det verksammaste, som jag känner — och mer, mer kan jag ej göra. Det förblir således dervid. Konseqvent måste läkaren framför allt vara, då han tror sig på rätta vägen, och här — här är jag på den enda rätta vägen, det säger mig mina tankars pröfning, det säger mig mitt samvetes röst, o, och det säger mig den högst talande stämman i mitt bröst: mitt hjertas hopptulla slag.