Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 1

JUDINNAN). Berättelse af Philipp Galen. (Öfversättning af J. Philipsson.) Bertha lydde genast, och långsamt satte sig Reinhold på den framflyttade stolen, i denna beqväma ställning ännu länge fortsättande sina iakttagelser, utan att förändra en min. Bertha blef qvarstående tätt bredvid honom och hade förtroligt lagt sin hand på hans skuldra, liksom ville hon vara honom så nära som möjligt, för att ögonblickligen uppfatta hvarje hans vink och lika snabbt efterkomma den. Så förgick minut efter minut, timma efter timma, och intet rörde sig i det lilla rummet annat än de fyra tillstädesvarande menniskornas andedrägt och det oroligt inom dem kretsande blodet. Hvad tänkte Reinhold under dessa ångestfulla, honom till en evighet blifvande, timmar? O hvem har någonsin skådat in i en läkares själ, och en läkares, hvilken vid en sjukbädd förnimmer sådana känslor, som Reinhold i detta ögonblick? Menniska, veten J huru hans själ plågar sig och arbetar, hur alla hans förmögenheter koka och gåsa inom honom, hur alla hans tankar koncentrera sig på en punkt, tör att utfundera, upptäcka, om möjligt är skapa ett medel, som kan förskaffa er en Jindring i ert lidande, som kan minska det brinnande qvalets plåga och återföra helsa i er rubbade organisation? Veten J det — o, så tacken honom derför, äfven med edra hjertan, ty hans hjerta har äfven klappat och blödt för edert lif; men veten J det icke, då hafven J aldrig blickat in i hjertat på en menniska, som verkligt och redligt lefver för det gudomligaste kall på jorden: att hjelpa sin nästa med sin själs bästa krafter, att bindra den tryckande nöden med uppoffring af sin egen hvila beqvämlighet; och allt detta ofta endast för att bl okunnigheten, för att bli misskänd af evigt missh a tyvärr mycket, myc