Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1867, sida 2

så var det ej denna gång. Plötsligt låg hon alldeles stilla och suckade endast sakta. Men då kom det värsta. Hon började tala med frånvarande personer och att yra. , Min far, o Gud, min far! ropade hon; , välsigna mig, välsigna mig, jag förtjenar ju ej, att du straffar mig så hårdt! Och så ligger hon ännu och talar oupphörligt sådana ord och plockar med de hvita fingrarne på det röda täcket och stirrar framför sig som om hon mistat örståndet. Nu reste sig äfven de öfriga från bordet och grupperade sig kring den bittert gråtande Rebecka. Men läkaren stod med sänkt hufvud och vågade ej se på någon. — Gå genast dit ned, sade den gamle herrn, och se till hvad ni kan göra. Nu tror älven jag på fara. -— Tag Bertha med er, ropade Ernst till läkaren; hon är stark och villig och kan måhända vara er till hjelp. Befall öfver allt i mitt hus och — om det är nödvändigt, så stanna qvar med Bertha hos henne tilldess faran är förbi. — Får jag? frågade Bertha bedjande och vidrörde sakta läkarens arm. Han nickade blott tigande åt henne, derefter gjorde han en tyst hälsning för sällskapet och fattade sin hatt. Bertha lät ej länge vänta på sig; hon var beredd att göra allt, som stod i hennes förmåga. Utan att yttra ett ord till hvarandra, skredo båda derefter nedför berget, medan Rebecka, som gått förut, väntade dem i sin matmors sängkammare. Klockan var redan öfver sex, då Reinhold och Bertha lemnade huset på höjden, och vid det fortfarande mulna vädret sänkte sig skymningen snart öfver jorden. Sjukrummet, endast upplyst af mycket små fönster och dessutom beskuggadt af tätt hopdragna gardiner, var redan alldeles mörkt, och på ett sidobord brann en liten lampa, hvilken förr så ofta belyst den ensamma judinnans qvällsarbete. 0, med hvilka känslor beträdde icke Reinhold denna gång detta lilla prydliga rum, i hvilket hvarje vrå glänste af ordning och renlighet och der hvarje föremål bar vittne om egarinnans stilla lefnadssätt samt rena, jungfruliga sinne! På nattduksbordet, som stod tätt bredvid den snöhvita bäddens hufvudgärd, lågo böcker, bland hvilka den psalmbok, ur hvilken Reinhold för kort tid sedan i det judiska templet afskrifvit