Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1867, sida 2

Göteborg den I Augusti. Aftonbladets , Ekonomiske författare låter nu åter höra af sig, och äro hans uppsatser, såsom vanligt, sakrika och upplysande. En framställning i Måndagens blad rörande bysättning förtjenar synnerligt erkännande. Förf:n yttrar derunder bland annat: Bysättningstvånget kan svårligen betraktas ur flera synpunkter än rättvisans, mensklighetens och den allmänna kreditens. Rättvisan kräfver straff på den, som brutit mot samhällsordningen, sådan den finnes uti lagarne återgifven. Bysättningstvånget har dock endast blifvit försvaradt, såsom medel att förmå den tredskande gäldenären uppgifva tillgångar, som fordringsegaren anser honom hafva undanhållit eiler genom konstgrepp undandolt, Genom tillämpningen af detta ,, medel afkunnas likväl öfver gäldenären i sjelfva verket en dom, som lyder å ingenting mindre än frihetens förlust. Men hvem är det, som afkunnar denna dom, hvilken grundar sig på det obestyrkta antagandet att gäldenären oredligen förfarit? Icke domaren, som endast eger tillse att fordringsanspråket är klart och ostridigt, utan fordringsegaren, som också är målsegande, tillerkännes domsrätt i dylika frågor. Kan rättvisans anspråk känna sig tillfredsstäldt under sådana förhållanden? Ännu mindre torde den barbariska lagen kunna fördragas ur mensklighetens synpunkt. , Att häkta för gäld, hvilket uttryck man hos oss, liksom för att öfverskyla det förhatliga i sjelfva saken, utbytt mot ordet bysätta (egentligen bisätta), var här vanligt långt innan 1734 års lag utkom, yttrar lagutskottet vid 1859 och 1860 års riksdag, hvaraf man finner att det är gammal surdeg, sem behöfver utrensas. Då man enligt samma källa finner vitsordadt, ,att det skuldbelopp, hvarför bysättning ådömes, kan vara huru ringa som helst; — att något maximum för fängelsetidens längd icke finnes, utan att det beror på borgenären att hålla gäldenären häktad hela hans återstående lefnad, så vida ej gäldenären betalar skulden eller gör konkurs och med ed styrker riktigheten af sin bouppteckning, så lärer man svårligen kunna tänka sig en omenskligare lag, ty den beröfvar den friheten att arbeta, hvilken endast genom arbete möjligen skulle kunna komma i stånd att betala sin skuld. Bysättningstvånget torde ofta ha blifvit anlitadt för att tillfredsställa borgenärs hämndkänsla och borde endast derföre i mensklighetens välförstådda intresse skyndsammast afskaffas. IIvad slutligen den allmänna krediten skulle vinna eller förlora på en dylik reform, så anse vi desto hellre antagligt, att ingen afsaknad af ett dylikt lagstadgande kommer att från affärsverlden förspörjas, som bysättning icke behöfver anlitas, sedan konkurslagen medgifver att tillgångarne utan dröjsmål skola öfverlemnas till gode mäns vård. Vi anse att lag bör fullkomligt skydda fordringsegares rätt, att så långt gäldenär gälda gitter återbetala den skuld han sig ådragit, och ingen pjunkig medömkanmed gäldenärer, endast derföre att de ådragit sig skulder, bör få göra sig gällande. Men längre än till gäldenärs egendom ifrågasätter numera ingen redbar fordringsegare att gå, och lagen om bysättningstvång har sålunda endast värde för dem, som utlåna eller utborga till obetänksamma och slösaktiga unga män, hvars inspärrande i bysättningshäkte torde kunna förmå anförvandter att uppoffrande mellankomma. Man förmenar, att svenska krediten skulle lida, om ej bysättning af svenska medborgare, som accepterat, men ej å förfallodagen kunnat betala i utlandet utställd vexel, skulle kunna ega rum. Vi betvifla högligen detta och anse i allmänhet, att den internationella krediten företrädesvis måste hvila på kännedomen om den betalningsskyldiges vilja och förmåga att kunna fullgöra sina förbindelser. Den kredit, som erhålles. under egiden af bysättningstvånget, är icke mycket värd, och äfven om man af fördom skulle vilja fortfarande lemna utländska vexlar detta obehöfliga skydd, så behöfver man väl ej fortfarande tillåta att fattigt folk bysättas