Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1867, sida 3

och den norm, kyrkoläran uppställt, och ni undgår kritiken, väl kanske ej snark ningarnes, likgiltighetens, de privata an märkningarnes, men den offentliga gransk ning, som är en hufvudbeståndsdel i de moderna odlingens lifsluft. Hvilken ano mali! Vi taga oss derför friheten att lägg tidningspressens målsmän detta förslag p hjertat: följen med oafbruten uppmärk samhet de offentliga predikoföredragen oc! bereden plats för referater och kritik a dem i tidningarnes spalter, likaväl som bemöden eder att med städse ökad full ständighet redogöra för och bedöma fler och flere af det offentliga lifvets företeel ser. Om vårt lands prester verkligen äro hvad de kalla sig, protestantiska prester ej endast officielt och till namnet, utan i anda och sanning, skola de med glädje helsa detta oflentlighetens ljus, detta oförbehållsamma, äkta protestantiska sanningssökande, som , pröfvar allt, för att endast ,,behålla det godt är, och de skola sdå — i stället för att för sig och sin llära taga en katolsk, anti-protestantisk ofelbarhet i anspråk — se en stridskamrat i hvar och en som — låt vara med skritikens mot predikanterna riktade vapen — ärligt arbetar för den religiösa upplysningen. Och såvida vårt lands prester verkligen äro öfvertygade om den läras sanning de förkunna, om de i henne se någonting högre än ett skröpligt menniskoverk, som med ett annat sådant skall stödjas och upprätthållas, skola de visserligen ej af den offentliga kritiken frukta någon fara för lärans bestånd och seger. Endast från dem, som begagna predikstolen för andra ändamål, än förkunnandet af religiös upplysning och tröst, kan det synas obehagligt att dragas fram i kritikens dagsljus; endast de, som hittills oantastade, derifrån utgjutit sin intolerans, gifvit sin fördömelselusta fritt lopp, förkunnat en sinligt rå, antireligiös lära -— hvilken hädat Gud liksom den förnedrat menniskan — endast dessa skola i häfdandet af den offentliga pröfningens rätt äfven å ifrågavarande område se någonting, som förtjenar ogillande, och förmodligen ur sina , kristliga anatemers rustkammare framleta ett försvarligt antal kraftiga besvärjelser mot denna nya uppenbarelse af den tidens ,,otro, som ej längre i stum vördnad böjer sig för den orenaste af all fanatism. Men så mycket mera skäl att, ju förr desto hellre, skrida till verket. Skola vi väl anföra bevis för det trängande behofycet af den åtgärd, vi föreslå? Inför skaror af andligen omyndige — qvinnor, hvilkas lättrörliga och lättskrämda inbillning pinas och sargas afläseriapostlarnes gräsliga skildringar; inför barn, i hvilkas unga sinnen de groft materialistiska, fanatiska lärorna intränga såsom ett för all sann religiositet dödande, andligt gift; inför obildade, hvilkas outvecklade förstånd förvirras och hvilkas känsla förslappas och förtorkas af de hårdragna satser, som bjudas det förra, och de skräckbilder, hvarmed man fyller den sednare — inför en till stor del af sådana elementer sammansatt åhörarekrets uppträder predikanten, pockande på en gudahoren auktoritet, hotande med eviga qval den, som ej följer hans fingervisning. Nåsot hvar lärer känna sådana företeelser ur den kamp, som från predikstolen föres mot sann solkupplysning och solkfrihet, hvadan vi ej tro oss genom anförande! if exempel behöfva gå det förslag i förväg, som vi härmed hemställa till den eriodiska pressens män, och som — vi iro derom öfvertygade — förr eller sedare skall komma till utförande i form du referat och kritik, hvarje Måndag, öfer de föregående dag hållna predikoförlragen. Dablto, ergo sum. —ä— T—— JIA