Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 2

fler judar med djup känsla än jag trott. Så mycket är eme lertid fullkomligt säkert, att besöket i det judiska templet p det djupaste upprört min egen känsla. — Nå, det fägnar mig, svarade den gamle herrn förnöjd jag ser ändå, att en kristen tillochmed i judarnes tempel ka erhålla en riktig öfvertygelse om olika religioner. Det är mi kärt och jag — och jag — tycker också om judarne till e viss grad — ja visst. Men nu nog om religionen och religio nerna — vi skola nu spisa middag, och vid bordet tycker ja lika litet om att samtala derom som om den tråkiga politiker — Fredrik! Låt oss ej törsta ihjel! En butelj gula lacket — du vet! En timma sednare, då den gamle herrn begifvit sig til sin estermiddagshvila, lemnade doktor Strahl åter huset oc! började i en egendomlig stämning samt högst tankfull spat sera af och an i Palmailen, der han dagligen brukade tag: sin promenad. Han befann sig — och han dolde detta inga lunda för sig sjelf — i en lätt förklarlig oro. Hans sinne vai ej så spegelklart som eljest, och i sin fantasi stod han änm alltjemt på orgelläktaren i templet och blickade i en bestäme riktning, för att lika forskande och begärligt betrakta en gestal och ett ansigte, hvars like han aldrig sett. Men efter en tim mas hastig marsch hade han kommit på det rena med sit beslut. Han ville påföljande morgon uppsöka kompositören : dennes hem och be honom med sig gemensamt anställa efter spaningar hvem den obekanta i templet kunde vara, hvar hor bodde och i hvilka förhållanden hon lefde. Detta beslut utförde han också dagen derpå och han ble vänligt emottagen af herr Jakobsson. Men hur ifrigt än es terforskningarne företogos å båda sidor och hur omsorgsfull de än verkställdes, visade de sig dock fålänga, ty ingenstädes stod ett spår af den sköna judinnan att upptäcka, hvilker blott likt en meteor visat sig för Reinholds öga och strax derpå, som en meteor synes slockna i luften, en gång för all: var försvunnen. Men med detta resultatlösa försök den första dagen kund Eskulaps energiske lärjunge ingalunda åtnöja sig. Der, hvares vännen lemnade honom i sticket, trodde han sig böra förlit: sig på sin egen uppspårningsförmåga, och sålunda begaf har sig på en ändlös spaning, som här ej kan beskrifvas, och gat: