Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 2

ydningen; det är inom detta område strilen är som hetast, partisöndringen skarpast utpräglad; här skall i en måhända j synnerligt aflägsen framtid den afgörande hufvuddrabbning ega rum, af hvars atgång den högre odlingens vara eller icke — vara torde komma att för lång tid blifva beroende. Och dessa religiösa stridigheter, om hvilka vi tala, de föras numera ej endast, såsom under förflutna tider ofta varit sallet, mellan vetenskapens mälsmän, anhängarne af motsatta teologiska eller filosofiska åsigter. Tvertom är det ett utmärkande drag hos den religiösa rörelsen i våra dagar, att den ej låtit sig inskränkas till de lärdes trånga studerkammare, utan brutit sig en väg ut i det fria, till sjelfva folket, till det brokiga hvimlet på den stora verldsmarknaden. Der tala nu den frisinnade riktningens banörförare massorna på ett för alla begripligt sp der afhandlas i flera kretsar de relig frågorna med ett intresse, som i mer än ett afseende påminner om det lisliga deltagandet för de teologiska tvistefrågorna under kyrkans första århundraden; der följas de pågående undersökningarne om kristendomens ursprung med stigande uppmirksamhet. I sjelfva verket är det just till de nämnde undersökningarne och till de betydelsefulla resultater, som genom dem blifvit framlagda i dagen, de bildade klassernas deltagande börjat fast anknyta sig. Det är klart, att då vi säga den religiösa frågan vara samtidens hufvudfråga, så kan. detta med andra ord uttryckas så att vi i stället för den religiösa frågan sätta: frågan om kristendomens viäsende och urSDuI J. Kristendomen är ju för närvarande hela den civ iliserade verldens religion; dess inre beskaffenhet såväl som dess historiska utveckling intyga tillräckligt, atv Jesu enkla, ojemförligt höga lära är bestämd att, rätt uppfattad, en gång blifva den verldsreligion, som skall förena hela menskligheten i ett kärlekens och den renade gudsdyrkans brödrarike. Också är detjust frågan om rätta uppfattningen af den af Jesus stiftade religionen, som vid det nyvaknande intresset för de religiösa angelägenheterna delat nästan hela kristenheten i tvenne motsatta läger, tvenne skarpt från hvarandra sig skiljande verldsäskådningar. Motsatsen dem emellan kan uttryckas på följande sätt: Det ena partiet — man brukar benämna detsamma: det ortodoxa, på grund af dess anspråk på att vara i uteslutande besittning af den i religiöst afseende ,,rena läran — ser i kristendomen en på underhart sätt från Gud till menniskorna skedd uppenbarelse, hvars innehåll, ofattligt för det genom följderna af våra första fi drars syndafall en gång för alla förmörkade menniskoförståndet, endast genom ,tron kan göras till en vår andliga egendom. Medelst denna tro, som på ett underbart sätt hos den dertill lämpligen förberedda menniskan upptändes af den tredje personen i gudomsväsendet, sättes hon i stånd att såsom gudomliga sanningar omfatta det fullständiga innehållet af de heliga skrifter, hvilka under kristendomens första dagar, äfvenledes på ett underbart sätt, af den helige ande ord för ord dikterades åt skribenterna, Kristi apostlar och lärjuhgar. Den rätt troende menniskan, som underordnar sitt förstånd under det gudomligt inspirerade bibelordets auktoritet, anser sig hafva i kyrkans lära om Guds menniskoblifvande återfunnit bibelns och kristendomens hufvudlära, utan hvars stadiga omfattande ingen kan ega grundadt hopp om sin själs eviga frälsning. Den saliggörande tron kan derföre endast finnas hos den, som med orubblig ståndaktighet fasthåller läran, att i menniskan Jesus den andre personen i den gudomliga treenigheten låtit sig födas hit till jorden, för att genom sin blodiga försoningsdöd på korset stilla den första gudomspersonens vrede mot det i synd försjunkna menniskoslägtet. Tron på Kristi gudom och på försoningsläran, sädan denna i de ortodoxa bekiinnelseskrifterna framställes, är sålunda, enligt det ,renläriga partiets yrkande, den enda port, genom hvilken vi redan här kunna liksom inträda i förgärden till det eviga lifvet. Ve deremot den otrogne, som låtit sig förledas, att lyssna till tviflets röst, till förnuftets snärjande inkast! Må hans lefnad synas än så ren, hans sträfvan efter det goda än så allvarlig! — det är dock alltsammans blott ett skenfagert bländverk, hvars rätta halt den verkligt troende menniskan utan möda genomskådar. Hon läter sig ej däras af skenet; hon vet att ,otroshjelten i grund och botten är ett ixz .F. namn clrall