Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 2

upp, gata ned genomhvandrade han, genomäkte han de vidsträckta regionerna i den stora staden; alla fönster, alla förbifarande, alla förbigående promenerande mönstrade han med skarpa blickar, men ingenstädes, aldrig åter mötte han det klagande gazellögat, som med sin sorgsna blick sänkte sig allt djupare i hans själ och från timma till timma uppeldade hans medlidande — så kallade den dåraktige unge mannen sin honom sjelf ännu obekanta känsla — till en allt hetare glöd. Sex dagar efter den beskrifna försoningsfesten firades en annan högtid i samma tempel, och doktor Strahl, i rättan tid underrättad härom af sin judiske vän, besökte detsamma ånyo, denna gång dock endast beträdande orgelläktaren, hvarifrån han emottagit det så varaktiga intrycket af sin gazell. Men hur uppmärksamt han än mönstrade hvarje serskild qvinnogestalt, hur djupt hans skarpa öga än inträngde i hvarje vrå — ej heller här, ej heller denna gång återsåg han henne och, bedragen i alla sina förväntningar, återvände han misslynt ur templet, ehuru ännu alltjemt icke villig att uppgifva sma efterforskningar, der sådana kunde ske, samt besluten att söka lösa den gåta, hvilken likt en svårt problem hädanefter oaflåtligt stod inför hans själ. Under dylika omständigheter var det ganska förklarligt, att tiden förgick liksom i flygt för gästen i det lilla huset, och fjortonde dagen af hans vistande derstädes ingick just, då hans värd inträdde i hans rum och med glad min förkunnade för honom, att hans son Ernst med sina båda döttrar i morgon skulle återkomma från resan samt att herr doktorn således borde göra sig beredd på att snart flytta ut till landstället Schillingslust, hvilket helt säkert skulle figna honom, då han nu finge utbyta den dystra, oroliga staden mot det friska, soliga lifvet i en skön villa och ännu med gladt välbehag kunde njuta af de vackra Septemberdagarne. Men denna glädje tycktes ej genast vilja komma till utbrott hos den så vänligt tröstade. Han nickade visserligen bisallande och uttalade sin fägnad öfver att efter så lång skiljsmessa få återse herr Ernst och hans döttrar, men i tysthet suckade han öfver denna nu oundvikligt förestående flyttning, ty sedan den engång försiggått, var det förbi med all möjlighet af ett resultat utaf hans efterforskningar; han fick då vida