Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 2

atstrykas ur lissens bok och att han sjelf! .varder utan tvifvel förtappad evinnerigen! : Sådan är, i korthet uttryckt, grundtanken i den kyrkliga ortodoxiens uppfattning af kristendomen. Vi undersöka ej här huru det rätteligen förhåller sig med denna ,,rena läras påstådda bibliskhet; icke heller huruvida den med alla dess teoretiska och praktiska konseqvenser låter sig förenas med en normal tankeförmåga eller med ett vaket samvete. Vi konstatera blott det faktum, att dessa satser nödvändigt höra till hufvudinnehållet af den kristendomsundervisning, hvilken kyrkans trogne son, den ortodoxe själasörjaren, har att meddela från predikstolen, vid barnauppfostran och i den enskilda själavärden. Utan tvifvel hör det i våra dagar ej till sällsyntheterna, att en eller annan af de, om vi så få uttrycka oss, mest himmelskriande konseqvenserna at dessa läror af flera skäl försigtigt beslöjas och skjutas i bakgrunden. Men de finnas der dock alltjemt gömda, men ingalunda glömda, firdige att närhelst så påfordras ånyo framträda på stridsplatsen, dessa ortodoxa älsklingsläror om det genom arfsyndens smittai grund förderfvade menniskosligtet, om den mot menniskorna vredgade, straffutkräfvande Guden, om försoningen såsom verkstäld, derigenom att den oskyldige på korset utstod Guds yrede i de skuldbelastades ställe, om den bokstafliga inspirationen, den juridiska rättfirdiggörelsen, om de onda andarne och de eviga helfvetsstraffen, 0. s. v. I skarp och öppet uttalad motsats till den hårofvan karakteriserade åsigten om det i kristendomen visentliga har i nyare tider en annan uppfattning at kristendomen börjat utbilda sig — en uppfattning, som snart sagdt med hvarje dag slår allt fastare rötter hos de tänkande och bildade i vår samtid. Inom vetenskapens och den offentliga diskussionens område representeras densamma af de män, hvilka 2jort till sin uppgift att föra den fria forskningens talan, att framhålla dess betigande och nödvändighet gentemot all slags anktoritetstro. Enligt den uppfattning, som dessa män söka göra gillande, är vår kännedom om kristendomen ej alt anse såsom en redan en gång för alla färdig och afslutad, så att hvarje afvikelse från kyrkans dogmer vore att betrakta såsom ett affall från sjelfva kristendomen, af hvars sanningar dessa dogmer vilja vara ett uttryck. Fastmera instämma den fria forskningens målsmän utan tvekan i den sats, som blifvit uttalad af en den stela ortodoxiens oförsonlige motståndare, den store Lessing. Äfven om kristendomen, anmärker Lessing, med skäl må kunna sägas vara en gåfva från Gud, så förutsätter dock denna gåfva, likasom hvarje sådan, ej blott en gifvare, utan äfven en emottagare, och denne emottagare är menniskan. Kristendomen måste sålunda, såsom framträdande inom menniskans verld, inom den ändliga och ofullkomliga tillvaron, till någon sin sida vara underkastad de lagar, som gälla för hela denna tillvaro såsom sådan. En af de allmännaste af dessa lagar är utvecklingens lag, som bjuder att allt ändligt måste från en lägre och ofullkomligare början utveckla sig till en gradvis tilltagande och till sin högsta möjliga grad at fullkomlighet. En sådan utvecklingsprocess, bestående i en rening från de densamma ännu vidlådande judiska elementerna, genomgick kristendomen redan under det apostoliska tidehvarfvet, såsom urkristendomens historia tillräckligt intygar. Och ännu är detta kristendomens renande från de för densamma ursprungligen främmande beståndsdelarne ingalunda ett afslutadt arbete. Klar och otvetydig ljuder väl kristendomens grundtanke ännu i dag ur dess stiftares egna ord: ,,Salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud! Men kring detta i sin sublima enkelhet för barnet fattliga evangelium har under tidernas lopp kyrkan spunnit sitt nät af dogmer och bekännelseskrister, af teologiska systemer utan ända, af ,,grundartiklar och icke-grundartiklar m. m. likt parasitväxterna, som slingra sig kring den ädla stammen. Att här träda emellan för att efter bästa förmåga söka skilja kärnan från skalet, den gudomliga sanningen från det menskliga omhöljet, detta kan svärligen anses vara ett gagnlöst företag, likt litet som det rätteligen kan betecknas såsom en yttring af .otro. Eller tron I då verkligen på allvar, I teologer och kyrkofurstar, att det varit kristendomens bestämmelse att utbreda ett visst antal dogmer bland menskligheten? Vågen I påstå, att , enheten i bekännelsen är ett oeftergifligt vilkor för annika hatan af 1