Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 1

täta, af ett nät sammanhållna lockar öfver den stolt böjda nacken. Men de ljusbruna, klara ögonen under de skönt hvälfda, något starkt utvecklade ögonbrynen, hvad uttryckte de väl, då de, en sekund oafvändt fästade på den fremmandes drag, plötsligt hastigt blickade bort åt altaret och sedan åter nedslogos? Låg deri ett slags blyghet, öfverraskning eller kanske tillochmed förskräckelse? Vi vilja här ej söka utröna detta, utan heldre något närmare sysselsätta oss med det allmänna uttrycket i hela det älskliga ansigtet. Var dess fysionomi öfverhufvudtaget af orientalisk eller judisk snitt? Orientalisk — måhända, men judisk helt säkert ej, och Reinhold, en skarp fysionomist, ansåg henne i sjelfva verket ej för någon judinna, ty hon saknade nästan alla karakteristiska tecken och drag att tillhöra detta utvalda folk, som undergått så många lidanden, som blifvit så djupt böjdt och likväl ännu alltjemt af sin gamle Jehovah begåfvas med så många behag och företräden. . Men ändock — hon måste ju vara judinna, ty hur skulle eljest den stackars sorgsna dufvan kunna befinna sig i denna församling? Den stackars sorgsna dufvan! Denna tanke hade uppstått i Reinholds själ, och han kunde ej förjaga den. Ja något dufvolikt, blygt, oändligt mildt och vemodigt låg i dessa barnsliga, rena och fromma drag, eller — tänkte han för sig sjelf — skulle det ej finnas en ännu bättre liknelse: blickar icke detta öga djupt sorgset och öfvergifvet och likväl så klart och kärleksfullt, som en sårad hind eller en gazell blickar, då hon vill uppväcka den obarmhertige jägarens medlidande? — Jo, jo, denna liknelse är mycket riktigare, nästan slående, upprepade Reinhold inom sig med allt häftigare klappande hjerta, och nu vet jag hvad det är, som drager mig till detta ansigte så underbart mäktigt och nästan våldsamt, att jag omöjligt kan vända mitt öga från detsamma. Det ligger liksom en djupt, djupt sårad själs rörande hemlighet i dessa späda, oskuldsfulla drag, som ej äro ohelgade af de fläckar och skuggor, hvilka lägra sig på allt jordiskt. Något ohegripligt klagande — o min Gud, måhända olycksfullt — tränger sig mot mig från detta bruna öga, deima bleka, runda kind, denna svällande läpp, och det måste ligga något antän