Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 1

och i sanning — hade Reinhold i dag uti sin upprörda santasi, i sin ur slumren väckta själ en sådan förkänning, så skulle han ej bli gäckad deri; ty det var honom verkligen af ödet bestämdt att här finna något alldeles utomordentligt. Var det icke sillsamt, att hans blick plötsligt blef alltmer och mer stirrande, att hans klara, blåa öga på en gång fastare fästades vid en punkt? Var det ej sällsamt, att han plötsligt glömde hvar han befann sig, att hela den stora församlingen, som andäktigt sjungande och bedjande satt framför honom, försvann för hans blickar, att han af alla dessa svarthåriga män, dessa sköna qvinnor ej såg någon mera än blott en enda, som, likt en blomma, plötsligt uppdykad ur hafvets oroliga böljor, öfverjordiskt glänsande lyste framför alla andra och, liksom utströmmade från henne eft fint, på långt afstånd verkande doft, dermed förtrollade hans sinnen och berusade hans själ med en hittills okänd salighet? Jo, det var sällsamt, och likväl förhöll det sig verkligen så. Ty till höger om honom, på en af bänkarne längst bort, på hvilka just i detta ögonblick den strålande sommardagens rosiga sken föll, satt, med hufvudet trött och sorgset lutadt mot en pelare, en gestalt, hvars like han ännu aldrig i sitt lif skådat. Hon bar en yfvig, snöhvit klädning, och färgen på rosetterna och banden äfvensom på skärpet, hvilket omslöt den beundransvärda midjan, var mild, matt violett. Hvarken på hennes hals eller i hennes öron blixtrade något smycke; det ädla, så sorgset mot pelaren lutade hufvudet pryddes ej : u någon blomma; endast det mörkbruna, glänsande håret c ungaf vågsormigt detta underbara hufvud och nedföll bak i — — —