o. s. v. räknades vår lilla båt till godo, ansågs vara så lågt tilltagen att Sverges kommissarie först efter någon tvekan inlät sig i en täflan, som under så ogynnsamma förhållanden kanske kunde medföra förödmjukelse i stället för heder. Det torde vara utom allt tvifvel att en af våra bästa små ångslupar alldeles icke hade behöft påräkna något försprång. Resultatet blef emellertid, att den svenske båten var en af de två som främst och i samma ögonblick uppnådde målet. Den andre var en fransman och prisdomarnes utslag blef att guldmedaljen minskad till sin halfva storlek skulle delas mellan dem båda. En engelsman hade redan på förhand dragit sig tillbaka från täflingen. De belöningar, som inom de sköna konsternas afdelning tillfallit skandinaviska konstnärer, torde redan vara tillräckligt kända. Gude fick första klassens medalj, Berg och Hhagerlin andra, Tidemand, som redan förut är riddare af hederslegionen, hade ställt sig utom täflan för att icke stå i vägen för någon yngre. I sammanhang härmed bör erinras att den svenska medaljgravören Ericsson ensam inom sitt fack fick guldmedalj i årets salon. På industriens område hafva, som bekant, 5 guldmedaljer tillfallit Sverge och 2 Norge. En af de svenska medaljerna, den för solkdrägterna, är visserligen till namnet gemensam för båda länderna, då svensknorska komissionen står som pristagare, men det är känd sak att Norge icke haft någon andel hvarken i initiativet eller det artistiska utförandet hvad de norska figurerna beträffar, utan att de blifvit på den svenska komissionens föranstaltande och i Sverge utförda af svenskar i sammanhang med de svenska figurerna. Det är dock af hjertat gerna unnadt att Norge får sin andel af hedern att vara med om den enda guldmedalj som inom denna klass blifvit utdelad. Men, efter hvad ofvanför blifvit påpekadt, synes det dock något obilligt att Norge skall inför hela den besökande allmänheten, som visst icke tager någon notis om katalogen, komma ensam i ostördt åtnjutande af alltsammans. Man kan vara viss på att nio bland tio af den mängd, som ständigt tränges der i gången, med stor tvärsäkerhet förklarar alltsamman för la Norvege och om man då någongång tilllåter sig att anmärka: — Mais non, ceest la Sucde, så får man en frågande och förvånad blick, jemte svaret — Oui—Ila Noryvege. Det är ej att undra på: öfver allt, omkring och på sjelfva planket skyltar Norvego med stora lappar. Detta är mycket rätt och dessutom mycket norskt. Men om man för en vederbörande svensk anmärker förhållandet, så händer det att man får till svar: — Men der står ju på figurerna Herrestad, Leksand, Mora 0. s. v. Ack, huru svenskt! Såsom utställningsartiklar äro dessa grupper väsentligen att anses som ethnografiska illustrationer och icke såsom produkter af skön konst. Det är således ur formel synpunkt fullkomligen i sin ordning att priset tillfallit komissionen, som nog i sin tur skall veta att hålla artisten hr Söderman skadeslös. Apropos härom! — Denne unge konstnär, som med obestridlig framgång egnat sig åt genreskulpturen, och som, sedan han hitkommit för att uppstiilla ofvannämda grupper, numera vistas här i Paris på ett stipendium från svenska konstakademien, är för närvarar de sysselsatt med att i statyett modellera en fri bearbetning af den täcka Vingåkersgruppen, som i sin nya gestalt, afsedd för reproduktion i gips eller möjligen ock i brons, lofvar blifva en lika populär som i tanken täck och i utförandet smakfull kabinettspjes. Ämnet, lånadt från en tafla af Wallander, torde vara bekant: en flicka som i sällskap med en skalaktig väninna räknar på prestkragens blad sitt ,, kommer, kommer icke, samt bakom dem gossen, som smyger sig fram till öfverraskning. En annan guldmedalj, äfvenledes, om man så vill, tillhörande det ethnografiska och instruktiva, är den, som tillfallit den svenska skolsalen och dess undervisningsmateriel. Detta åär utan tvifvel den för vårt land mest hedrande af alla belöningar, som tillfallit oss. Likasom , Wasahuset i sin helhet synes mig bland alla i parken exponerade byggnader vara den, som har den mest sannfärdigt folkeliga, på samma gång idylliska och historiska karakter, så har äfven den enkla skolsalen, som der under loftet inrymmes, något slärdfritt och allvarligt,