Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1867, sida 2

Sedan Reinhold tagit plats och mekaniskt höll den öpp nade boken i handen samt ingen vidare yttre störning oroad honom, såg han sig, för att orientera sig, omkring, i ändamå att närmare granska åtskilliga detaljer. Rundt omkring honom sutto endast karlar, alla med ori entaliska ansigten, svarta skägg samt mestadels andäktigt upp åtvända, mörka ögon. De sjöngo en sång, som intonerades aj en försångare i koret. Sjelfva sången var ej så skrällande och oharmonisk, som den han ofta hört i katolska kyrkor men likväl något mera monoton än den sköna kyrkosången :i större evangeliska kyrkor. I bakgrunden af koret, öfver ingången till templet och midt emellan de för hans blickar ännu otillgängliga läktarne — så att han altså för att kunna se dit måste vända hufvudet — reste sig den ännu tigande orgeln, ett skönt verk, hvars kraft och fyllighet den uppmärksamme åhöraren snart skulle lära känna. Främst i midten af koret stod sånganföraren och på ömse sidor om honom i långa led, på en amfiteatralisk upphöjning, skäggiga män och rödkindade gossar, alla klädda i likadana små kappor som klockaren. Bredvid koret sträckte sig på båda sidorna läktarne, på hvilka de gifta qvinnorna och flickorna hade sina platser, men Reinhold kunde från det ställe, der han satt, ej se någon af dem. På den af bländande ljus strålande estraden framför högaltaret stod, med ryggen vänd mot den andäktiga mängden och det svartlockiga, ädla hufvudet framåtböjdt, förbedjaren med tvenne män bredvid sig, hvilka den fremmande likaledes antog vara kyrkotjenare. Förbedjaren bar en lång svart talar och på hufvudet en liten sammetsmössa af egendomlig rund form, likasom männen bredvid honom. Då den förstnämnde efter sångens slut uppreste sig, såg Reinhold, att det var en högväxt, välbyggd man, oeh då han vände hufvudet något åt sidan, varseblef han, att han var af en underbar manlig skönhet, med ett korpsvart skägg, som likt en mörk ram infattade hela ansigtet, och derjemte begåtvad med en röst, hvars like i fyllighet, ädelhet och mäktig verkan Reinhold sällan hört. Den fremmande var redan nu djupt gripen af allt, som han såg omkring sig, ty alla de öfriges andakt hade äfven väckt hans, så att han snart med varmt hjerta kunde höja sin bön till samme Gud, till hvilken nu de omkring honom sit