Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1867, sida 2

etade lynnesutbrott, anfall och tillmälen, hvarpå örhandlingarne hos fullmäktige hittills lemnat icke fåtaliga prof, att kunna undgå vidlyftigare genälen samt för att bespara tid och kunna använda den mera odeladt åt deras vigtiga åligganden — så rille de åtta fullmäktige nu till protokollet sammanstämmande förklara att de missförhållanden som inom fullmäktige uppstått och af hvilka protokollen bära bedröfliga, men i förhållande till verkligheten föga talrika än orsakas af och härflyta från en af fullmäktiges, hr riksarkivarien hr J. J. Nordström, bristande förmåga att under samarbetet hos fullmäktige iakttaga det lugna skick och det sansade uppförande, äfven mot olika tänkande, hvarpå, om vi ej misstaga oss, han mera och ej mindre än andra borde känna sig af ålder och föregående verksamhet kraftigt manad. Denna handling — en ostracism i stor stil och sannolikt utan exempel inom något annat förvaltande verk — var undertecknad jemte hr Hierta, af major Wolffert, häradshöfd. Isberg, brukspatron A. A. Berger, häradshöfd. Dufva, kyrkoherden Lindsten, samt riksdagsmännen Sköldberg och Medin. Man kan lätt fatta att dessa fullmäktige blifvit uppretade och äfven uttröttade genom hr Nordströms svåra lynne, men å andra sidan var det klart att en så formulerad protest och anklagelse icke skulle befordra enigheten, utan skulle påtagligen än mera öka hr N:s lynnesretlighet. Åtgärden var så mycket mera motbjudande, som den vidtogs blott ett par månader förr än riksdagen skulle anställa nya fullmäktigsval. Vid fullmäktiges nästa sammanträde den 3 Januari framställde grefve Henning Hamilton skriftligen först och främst den önskan att hr Hierta måtte återtaga den här ofvan refererade skriften och att öfrige fullmäktige ville medgifva att den ur protokollet fick utgå; bifölls detta, så skulle äfven grefvens yttrande anses såsom icke tillkommet. Derefter anmärkte grefve Hamilton att den ifrågavarande fskriften var i formelt afseende ej blott ovanlig utan äfven betänklig. ,,Bedömandet af detj sätt, på hvilket hvar och en enskild fullmäktig uppfyller sina åligganden, tillhör i första rummet riksdagens revisorer, samt derefter statsutskottet och riksdagen, utan att riksgäldskontorets reglemente antyder att en majoritet bland fullmäktige i sådant hänseende har någon pligttSåsom en helig och obestridlig rättighet räknade grefven, att fullmäktige, utan annan påföljd än riksdagsordningen och ansvarighetslagen bestämma, få uppfylla sina pligter efter öfvertygelse och bästa förmåga, och ,, majoritetens domsrätt öfver den enskilte fullmäktiges eller en minoritets sätt att härvid gå tillväga, synes således icke ega någon fastare grund än dess pligt att deröfver ingå i Pay ning. Om derföre hr Ilierta framställt innehållet af den ifrågavarande skriften och begärt proposition på dess godkännande, ,, månne — frågar grefven — ej hvar och en skulle ryggat tillbaka för en sådan oformlighet? Grefven anser förhållandet icke vara förändradt derigenom att hr Hierta på förhand försett sin framställning med en majoritets godkännande. I öfvensstämmelse med dessa åsigter hade också grefve H., och för att icke indragas i behandlingen af ett ämne som låg utom sferen för hans uppdrag såsom fullmäktig, vägrat besvara hr Nordströms fråga, huruvida grefven tann de emot hr N. i den oftanämnda skriften framställda anmärkningar befogade. Grefven tillät sig lika litet ingå i någon pröfning af assigten med samma skrift, som det skulle anstå honom framhålla dess möjliga följder för enskilda personer i deras egenskap, vare sig af anklagande eller anklagade. Men i sin egenskap af fullmäktig ansåg sig gresven berättigad säga, att om sednaste revisorer ej utan skäl beklagat sig öfver det intryck de erfarit vid läsningen af fullmäktiges protokoller, så trodde grefven deri ligga en uppmaning att ej ytterligare fylla dem med en skriftvexling, som visserligen icke skulle sluta med hr Hiertas anförande, utan bättre taga vara på tiden för behandlingen af de vigtiga frågor med hvilka fullmäktige hade att sysselsätta sig. Fortsattes striden skulle fullmäktige beröfvas , det lugn, den mottaglighet för goda upplysningar och skäl, från hvilket håll de än må komma. Brefskrifvaren tillägger: Man kan ej bestrida, att grefve Hamiltons uppfattning af striden och hans omdöme rörande den riktning, som den tagit, är fullkomligt riktig. Han: belysning af anklagelseåtgärdens formella betänklighet är utan trifvel riktig, och de åtta fullmäktige hade förfarit klokt, om hr Hiertas skrift återtagits. Men så skedde ej. Striden slutade så, att hvarken hr Nordström, eller den eller de som egentligen författat den ofta berörda skriften, återvaldes, ty att hr Hierta endast renskrifvit och undertecknat densamma, är otvifvelaktigt. En bättre anda råder nu bland fullmäktige; de heta striderna hafva upphört. IIr Nordström har blifvit ersatt af hr Warburg; den sednare eger både der förres kunskaper och många af hans grundsatser inom det finansiella området, men han är mera human, mera praktisk, han är, hvad en fullmäktig i riksgäldskontoret bör vara -affärsman, och önskligt vore om nämnde institution (hvars indragning tvifvelsutan snart blir en riksdagsfråga, som ej kan falla), så länge den fortfar, alltid blir föl sedd åtminstone med någon lika erfaren affärsmar som hr Xarburg.