Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1867, sida 2

Sammanslätade minnen. Skizzerade af Onkel Adam. 1 Det gamla skolhuset i ing står då öde! Scenen, der många af vår tids gubbar först uppträdde för att sedan blifva ,,män i staten-, är tillsluten och förvandlas väl till en tändstickseller korderojfabrik; ty kunskapsfabriken, det nya stöperiet för framtidens snilleljus, är invigdt med stora högtidligheter. Det gamla, med Braheättens vapen: de två englavingarne, öfver dörren, är öfvergifvet och glömdt, och blickar förgäfves med sina mörka fönster efter pojkarne. Så är det med allt på vår jord: den ena tiden uttränger den andra, det ena huset aflöser det andra -den ena stjernan öfvergår den andra i klarhet. Man var så der sina 15, 16 år gammal; man brottades, man slog boll, man sprang och hoppade; men man gymnastiserade icke, och ändå var man frisk och rask, och kinderna förrådde allt annat än bleksot. Ilvarken stadseller provinciallakaren ansågo sig behöfva terminligen redogöra för huru många som nu hade bleksot och hos huru många man funnit för stora hjertan; ty ungdomen får dem vanligen lika mycket för stora, som de med tiden blifva för små och hoptorkade hos de gamle. Blodet flöt, icke annat vi kunde begripa, ganska ledigt och utan att haka sig fast i något hjerta med ,svaga väggar, Ja, man var vid den tiden så der 15 eller 16 år, och tänkte ej på att bli gubbe förr än vid de semtio. Litet hvar tyckte den tiden, att det ej var så alldeles brådtom med den saken. Det var just vid den tiden då Napoleons namn, än afgudadt, än smädadt, upprörde verlden; men ungdomen, som hade sin utkik i förstugan för att se efter när magistern kom, under det att de sjelfva sprungo öfver bord och bänkar, visste ganska litet om verldshändelserna. Stadens gubbar talade dock så mycket än om ,,Bonapart, än om Napoleon, att man fick liksom en art respekt för mannen, och satte honom bredvid Carl XII, och denna rang fick han behålla fastän en tidning försäkrade, att han var en ,feg krnka; ty man läste icke den tidningen. Någon penalism fanns icke, fastän det alldeles icke var omöjligt, att man fick sig en örfil; men det var då af en kamrat, och man högg igen så godt man kunde, och fick duktigt medhåll om man led orätt; ty då framträdde vanligen någon axelbred bondson med breda näfvar och lofvade att göra dem till ,,snus allihop, om de ej slutade. Man fick på så sätt en djup aktning för naturkrafterna och ett begrepp om deras användande till menniskans nytta. Det är alldeles omöjligt, att i minnet återgå till denna tid, så rik och så fattig på en gång, utan att i ett nu få flere taflor än man har tid eller lust att måla. Jönköpingsboarnes vaknade konstsinne gjorde dock den studerande ungdomen ett spratt, just vid den tiden. Längst ner på Maden, liksom förvisadt till stadens mest glömda del, stod ett gammalt brädskjul, som utgjorde stadens teater. Der såg man Lönnbomska truppen uppträda på tiljan, som det heter, och det hördes också, ty tiljorna knarrade. Argandska lampor med ,,dubbelt drag voro ej i bruk, gas ej upptäckt, och teatern upplystes således med talgljus i lampetter, krona och ramp. I en låda nedanför scenen satt stadsmusiken, fyra man, och spelade quadriljen och , finska åttan mellan akterna. Man har sedan många gånger suttit på kungliga teatern vid gasskenet och sett våra första sceniska artister; men må de förlåta mig och alla andra — så präktigt var det ändå aldrig, som då man fått sig en biljett och stående i en vrå på parterren fick skåda salig Lönnbom och hans sällskap. Vid samma tid var Jönköpings torg annorlunda än sedan. Kungliga hofrättenstod der den står, rådstugan likaledes, och en qvarnsten midt på torget, som utmärkte den plats der Kristian Tyrann lät halshugga de unga Ribbingarne, låg der äfven; men midt emot rådhuset stod en