hel hop marknadsbodar år ut och år in, grå oc! rödmålde i en rad. I dessa bodar sutto kakgum mor, hos hvilka man hade sin handel: degkring lor och mer sådant. Den som fick minsta biter måste betala. Stället är märkvärdigt, emedan ma: der råkade komma i skuld på 18 skilling hos ci lång gumma med rödsnasig näsa, och hade mc bekymmer för denna skuld än nutidens ungdon för 50 rår. I minnets tafvelgalleri går hon i te ten för den ganska aktningsbjudande serie af sko. makareoch skräddaregenerationer, öfver hvilkas igensyllda grafvar man lustvandrar på ålderdomen Men, som sagdt är Jönköpingsboarne fingo hast den ideen, att bygga upp en ny teater ech den fick sin plast vid Stora torget. Detta skedde på de beskedliga gummornas bekostnad — kring. lorna försvunno, och konsten segrade. Detta gjorde en hel omvälfning i pojkarnes ekonomi, hvilket är att nämna i en tid då man predikar mot kredit systemet under det att man alltigenom lefver pi kredit. .. Man var cj synnerligen grann i kläder den tiden; men starka voro de med sina skinnbeslag och varma också för folk, som hade blod och ej ölosthvassla i ådrorna. Pelsverk, amier, hjertvärmare irmare, bottforer. paraplyer och handskar la och på det hela onödiga ting; den tiden isen derför, att klimatet var mildare, eller att pojkarne tålde klimatet sådant det var. Ingen enda, äfven af de bättre lottades barn, kom på den idden, att åka till och från skolan, och rädlist hade det ej heller varit, ty det rådde hos alla en republikansk anda, som e. böjde sig ens för förmögenheten, och en dylik åkande ung gubbe hade ganska säkert blifvit ,inmylad i snö eller så genomspektaklad af kamraterna, att han gråtande måst bedja sina hulda föräldrar att, oahtadlt deras förmögenhet, få begagna sina egna ben; ty i det fallet fanns det verkligen en art penalism eller att man ej tålde .Jipsillar och ,inorsgrisarPå losstunderna slog man boll på kyrkogården. Det var ett hjelteprof, att tå bollen ända upp till klocktaflan; men denna lek hade sina olägenheter. Bollarne voro icke några elastiska ka nukhlåsor, utan duktiga ullgarasnystan etler skinnbollar. som köptes hos Smedberås snedt emot skolan. Gubben Smedberg, handskmakaren, hade dock haft den olyckan att på sin dörr sätta: .Den. som vill köpa kandskar, han ringer. Denna inskrift undgiek omöjligen pojkarnes skrattlusta, och således hände ofta, att en eller annan, nyss ankommen, manades dit att bulta på dörren. ,.Hvad står på? röt gubben, som kom ut, prydd med sitt blå förkläde. IIN ad är det för bultande? det står ju att du skall Då stucks några andra pojkar fram sina trubbnäsor och skrek Nej, han vill inga .. iskar ha, utan köpa en boll. inom ett ögonblick r näsan. Bkland detta nöje, som fortfor under flera generationer af skolpejkar, var att man knöt ett snöre omkring lifvet på en katt och fästade den andra ändan vid ringklockan, som lyckligtvis hade sin plats utanföre, Huset var blott en våning och lågt; katten kastades upp på taket och började romenera; snöret sträcktes och det ringde; gubben Smedberg ut och öppnade boden; men ingen annan sågs till än en hög skolpojkar, som skrattade. Jaså — jag skall väl hitta på råd,, mumlade gubben och beväpnade sig med en käpp, samt ställde sig på post innanför. Det ringde åter, och nu var dörren i blinken på glänt och käppen slog hvirflar i luften. Man kan ej neka, att något löj ligt låg i situationen för dem, som vissste förhållandet mellan orsak och verkan. Gubben Smedberg var en ärans man, en borgare af gamla sorten, som sjelf var med om arbetet, och som åt vid samma bord som -munsiörerna, och som blott om Söndagarne var från sitt hus. Ilan gick då i kyrkan för att sedan äta fläsk och kål der hemma. Det låg något patriarkaliskt och hemtrefligt i ett dylikt gammaldags borgarhus med sina perlfärgade möbler och med den blårutiga väfven till alla stolöfverdrag, hvartill hörde att köket glittrade af blankskurade koppar-och ten Det är lätt att komma från sitt ämne; men vi började med en boll och måste således återknyta vår lilla historia med samma boll. Bollkastningen var rätt rolig, men åtföljdes af små olyckor, bland hvilka den, att bollen gick rasande och for in i kyrkan, var en bland de svåraste. Som bollen var ett materielt ting, så hade han ,.utsträckning, och söljen blef den, att alltid en ruta följde med på resan. Nu blef det nödvändigt att göra en penitensresa till klockar Lindqvist och bedja honom vackert att få igen bollen och låta sätta in ny ruta. Lindqvist tog ej saken alltid med lugn, utan lofvade att gå till rektorn eller magistern, ja tillochmed tala om hela passagen hans far-; men lät ändå slutligen tala vid sig, helst som det triktigt var synd om ,far hans, att ha en pojke som förstörde kyrkan-. De behösliga penningarne sammanskötos af deltagarne i nöjet, ty det var rättvist. Många år derefter satt den, som berättar detta, vid den gamle Lindqvists säng just då denne höll på att dö i kolera. Pulsarne höllo på att stanna, han var sanslös så att han ej visste att der var nära honom cn, som tackade honom i sitt sinne, att han ej klagat för ,far hans-. (Forts.) såg vä