Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1867, sida 1

———— — —— ———————— jey från Alabama, en plantör och slafegare, som befriade sina slafvar och bosatte sig i norden och blef, som jag tror, den förste kandidat till kongressen, som uppträdde på de abolitionistiska principernas grund. Bredvid dem stodo Channing, religionsläraren; John Qurncy Adams, statsmannen och presidenten i Förenta Staterna, fader till den utmärkte man, som är Förenta Staternas sändebud bland oss, (bifallsrop); Wendell Phillips, af alla, som hört honom, erkänd för den störste och mest gripande talare bland alla talare med engelskt tungomål; Charles Sumner, den välbekante senatorn för Massachusetts, samt Horace Greely, den främste af Förenta Staternas publicister och måhända den förnämste publicist i hela verlden. Och vid deras sida verkade ädla qvinnor, sådane som mrs Child, de begge systrarne Sura och Angelina Grimke, damer, som kommo från SydCarolina, befriade sina slafvar och offrade hela sin förmögenhet för den goda saken, samt mrs Agnes Chapman, en qvinna, hos hvilken skönhet, godhet och högsinthet lyste i sällsynt förening. Om, såsom jag har anledning antaga, det finnes medlemmar af hennes familj här närvarande, må de med allt hvad de känna för sin ädla moder förena den ofvertygelse, att vi alla här veta uppskatta de tjenster hon gjort mensklighetens sak. Men det finnes en annan, hvars namn ej kan förgätas, en man, hvars namn måste för evigt lefva i historien, mr Lovejoy, som i den fria staden Illinois offrade sitt lif för denna samma sak.) När jag läser Harriet Martineaus skildring af dessa män och qvinnor, kommer jag ovilkorligt att tänka på några ganska uttrycksfulla ord, som måste vara bekanta för de fleste bland eder, emedan de förekomma i Brefvet till Hebreerna. Efter att hafva beskrifvit sitt folks stora män och fäder säger författaren af denna epi Tryta skulle mig tiden, om jag skulle förtälja om Gideon och Barak och Simson och Jefta och David och Samuel och profeterna, hvilka genom tro hafva betvungit riken, verkat rättfärdighet, fått löften, tillstoppat lejons munnar, utsläckt elds kraft, flytt svärds munnar, stärkte blifvit ifrån svaghet, äro vordne starke i krig, hafva nedergjort främmandes läger. Jag frågar, om dessa den inspirerade skriftställarens ord icke kunna tillämpas på den hjelteskara, som gjort Amerika till frihetens varaktiga hem? (Högljudda bifallsrop.) Sålunda, i trots af alla förföljelser, blef sinnesstämningen ti Norden allt starkare till frihetens förmån; men i Södern allt starkare till förmån för den djefvulska förblindelse, att slafveriet vore en gudomlig inrättning. (Hör!) I det ögonblick denna lära slog rot i södern, var krig oundvikligt. IIvarken fakta eller argumenter eller förmaningar, hvarken filosofi eller religion hade den ringaste utsigt att inverka på frågans diskussion, sedan presterna i södern börjat predika för folket, att slafveriet vore en gudomlig inrättning, ty då omfattade menniskorna det äfven på, hvad de trodde, högre grunder, och förblandade ljus med mörker, frihet med träldom, godt med ondt, himmel med helvete. Med mindre än att ett häpnadsvärdt underverk, större än något som omtalas i den heliga skrift, inträffade, var det omöjligt, att krig icke skulle uppkomma ur ett sådant tillstånd. I det ögonblick man fann, att presidentvalet år 1860 utföllhmotsslafveriintressena, voro också de politiske slafegarne — detta fruktansvärda brödraskap, inom hvilket alla våldsamma lidelser voro lössläppta — färdiga att gripa till vapen för att försvara sitt ohyggliga system. Då kom den jordbäfning, som så ofta blifvit förutsagd, och under fyra års dödskamp, skälfde jorden under nationens fötter, tills ändtligen, sedan slagfältens krutrök förskingrats, man fann att det hemska vidunder, som kastat sin skugga öfver en hel verldsdel, var försvunnet för att aldrig mer visa sig. (Högljudda bifallsrop.) En gammal berömd skald har sagt: ,Ohelig är den röst, som öfver de slagnes lik höjer tacksägelserop för segern. Det tillkommer oss ej heller ä glädje utan ödmjukhet öfver att en så för tan var behöflig för någon af vårt fallna slägte, vi kunna vara tacksamme för att denna tuktan åtminstone icke var sänd förgäfves. Den stora segern på slagfältet var icke allt; efter den kom en annan stor seger: den öfver lidelsen, och verlden fick bevittna icke stora armåers och generalers skrytsamma triuwf-upptåg, utan en segerrik nations högsinthet och barmhertighet. (Bitallsrop.) De besegrade behandlades så mildt som ingen besegrad, enligt historiens vittnesbörd, hitintills blitvit behandlad. Och hvad de förre slafvarne beträffar skyndade nordens folk att taga vård om dem. Arbetet kom omedelbart åter i gång; skolor inrättades der sådana förut icke funnits, och slutligen tillerkändes fullständiga politiska rättigheter åt dem, som blott två eller tre år förut betraktats som boskap, som man kunde köpa och sälja på torget. Taga vi en öfverblick öfver dessa tilldragelser, må vi då icke kunna säga, att historien aldrig haft en mörkare och på samma gång ljusare sida än dessa? Hr Garrison har verkat mer än någon annan för den skedda förändringen; det är han, som skapat de tänkesätt, hvilka gjort slafveriet förhatligt och friheten möjlig i Amerika. (Hör, hör!) Hans namn är vördadt i hans eget land — vördadt der det icke längesedan var ett föremål för vrede och hat — och vördadt i Europa öfverallt, der kristendomen förädlar hjertat och lättar de menskliga sorgernas börda, och jag vågar säga, att det i kommande tider skall välsignas af de millioner, som bebo det ännu nästan okända afrikanska fastlandet. William Lloyd Garrison har fått på sin lott, hvad icke mången annan, som uträttat något stort af denna art, ernått: att sjelf få se den mogna frukten af sina ansträngningar. Öfver en landsvidd, Åstor nog att bilda många riken, ser hon det fria arbetet uttränga det aftvungna och friheten trona, der slafven släpade sin kedja. Efter Jolm Bright talade hertigen af Argyll och lord Telssell. Den förre anmärkte, att negeremancipationen i Förenta Staterna varit den största sak, som någonsin, i äldre och nyare tider, blifvit hänskjuten till mensklighetens moraliska domstol, samt uppläste derefter en af flera tusen engelsmän undertecknad helsningsskrifvelse till William Lloyd Garrison. Tord Russell, som var Storbrittaniens premierminister under kriget mellan nordoch sydstaterna, aflade ett slags syndabekännelse med anledning af Englands tvetydiga ) Elija P. Lovejoy, tidningsredaktör och prestman, uppträdde först i S:t Louis (Missouri) mot slafveriet, närmast med anledning deraf, att en fri färgad man, mr IC Intosh, som ansågs farlig för slafegarne, hade af sådane blifvit gripen och lefvande bränd vid en påle. Sedan Lorejoys boktryckeri blifvit af den i plantörernas sold stående pöbeln förstördt, flyttade han öfver Missourifloden till staden Alton i Illinois, och fortsatte der sin verksamhet som tidningsutgifvare. Men Alton var en mötesplats för slafhandlare och andra, som anssågo sina fördelar bero på slafveriets bibehållande, soch äfven här blefvo hans tryckpressar på plantöTrernas anstiftan tre gåncer la. och hans hus