hållning under detta krig. Han yttrade bland annat: Jag har att erkänna mina egna fel i afseende på denna strid. Eftersom slafveristaterna i Amerika försökte upprätta ett eget statsförbund i ändamål att föreviga slafveriet, ansåg jag, att nordstaterna genast borde hafva proklamerat ej blott sin afsky för slafveriet, utan äfven sitt beslut att tillintetgöra det. Detta var en villfarelse af mig. föranledd af skådeplatsens aflägsenhet och min obekantskap med förhållandena i Amerika. (Hör, hör!) Jag blef sedermera öfvertygad af den utmärkte man, som i detta land representerar Förenta Staterna — jag menar hr Adams — jag blef under de talrika samtal jag hade med honom i detta ämne öfvertygad, att jag ej gjort tillbörlig rättvisa åt president Lincoln, som var en sann frihetens vän, likasom han ock till sist blef friheten: martyr. (Bifallsrop.) Nu erkänner jag fördenskull, att den uppgift, som Förenta Staternas regering hade att lösa, var helt annorlunda beskaffad och ojemförligt svårare än jag tänkte och ingalunda att jemföra med den uppgift vi sjelfve löste, när vi för trettio år sedan afskaffade slafveriet på våra vestindiska öar, ty hos oss var slafveriet icke sammanknutet med våra husliga inrättningar, ej heller inväfdt i alla våra politiska och sociala förhållanden, utan blott en humanitetsoch kristendomsfråga, som genom ett parlamentsbeslut kunde afgöras. För Förenta Staternas regering deremot var det förenadt med de yttersta svårigheter att befria samhällskroppen från det onda, som hade örgrenat sig in i alla dess organer, och att öfvervinna ett motstånd, som ansåg samhällets och enskildes väl och ve beroende af slafveriets intressen. Utan verklig insigt i dessa svårigheter, gjorde jag icke rättvisa åt Förenta Staternas ansträngningar: men nu är jag öfvertygad, att president Lincoln gjorde allt, som kunde göras för den goda sakens seger, och att vi äro skyldiga att gifva vår tribut af beundran åt den visa politik, som han och hans regering följde, och som äfven kröntes med det stora resultat vi se framför oss: befrielsen af 4 millioner menniskor ur den förnedring, i hvilken de höllos. (Bifallsrop). I det tal, hvarmed hr Garrison besvarade och tackade för de sympatier, som de församlade ådagalagt för hans fädernesland och för hans egen verksamhet, tackade han särskildt lord Russell för den ädla och manliga bekännelse, han aflagt om sina misstag, och framhöll bland andra anmärkningsvärda sidor i det stora befrielseverket äfven den stora andel Amerikas qvinnor haft i detsamma. Han yttrade med anledning deraf: Jag tror att en stor förändring inträdt på begge sidorna om Atlantiska hafvet med hänseende till föreställningen om den rätta gränsen för qvinnans pligter. (Bifallsrop). Jag fröjdar mig öfver detta vexande intresse tör qvinnans sak, ty den är hela verldens sak (hör, hör!) ty i kommunen, i staten, i kyrkan, öfverallt, gäller den lag, att ju mer vi kunna samla af tänkande hjernor och varmt kännande hjertan, desto bättre blir kommunen, staten, kyrkan. Med andra ord: det ena könet är det andra jemlikt, och om alla få sin ansvarighet, skall det gå oss alla bättre än om någon är beröfvad något af sin ansvarighet. Jag är glad att se här ibland oss en man (John Stuart Mill), som nyligen uppträdde i Storbrittaniens underhus för qvinnans rättigheter. (Bifallsrop). Efter att ytterligare John Stuart Mill, skalden George Thompson och förre amiralitetslorden Stansfeld uppträdt som talare, afslöts festen af Tåe Hon. E. L. Stanley, en anförvandt till den nuvarande premierministern, med en påminnelse om de stora tjenster Theodor Parker och Harriet Beecher Storbe gjort befrielsens sak.