Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1867, sida 1

det ringa medel han började detta företag — en hyrd press och en af kristligt bjeltemod glödande själ — huru ensam han i början stod, huru hopplöst hans företag syntes, huru han från alla sidor för detsamma skördade hat, förbannelser och förföljelser, huru presterna i kyrkorna brännmärkte honom såsom en antikrist, en upprorsman mot den i slatveri-inrättningen sig uppenbarande gudomliga ordning, huru kongress-talarne stämplade honom som landsförrädare och folktalarne på gatorna som en bof, hvilken ville beröfva de hvite deras bröd; huru pris offentligen utsattes på hans hufvud af myndigheterna i slafstaten Georgia; huru han kastades i fingelse och huru mången gång hans lif endast såsom ett underverk räddades undan plantörernas och den af dem uppretade pöbelns raseri — men huru han under allt detta stod fast, orygglig och förtröstansfull och, hvad som är mer än det, huru han förstod att para en nästan öfvermensklig ihärdighet och beslutsamhet i sin saks tjenst med en sig aldrig förnekande välvilja och mildhet mot sina vedersakare — allt detta kunna vi här endast antyda; men midt i all den materialism, den lumpenhet och feghet, hvaraf hvarjo århundrade och äfven vårt har nog, bildar en sådan mans lefnad en tafla af försonande, stärkande och uppfriskande art, så mycket mer som den visar, hvad dock en enskild menniska kan uträtta, och huru hon slutligen förmår att rycka de tvekande med sig och besegra de motsträfvige, när hon allvarligt vill och när hennes sak är sådan, att hvarje väckt samvete måste erkänna den för god. Garrison, dömd till martyr och länge lidande martyrernas lott, blef dock slutligen triumfator. Han har njutit den sällsynta lyckan att ha fått upplefva sin saks seger och se den mogna frukten af sina ansträngningar, och den ödmjuke mannen, hvars namn förut nämndes med hat, är nu ett föremål för sitt folks vördnad och tacksamhet. Att denna tacksamhet och vördnad delas äfven af den nation, ur hvars sköte det amerikanska folket framgått, derom vittnar bland annat äfven den fest, om hvilken här är fråga. Vi lemna här nedan en kort redogörelse för de tal, som derunder höllos. Jolm Bright yttrade bland annat: Den uppgift, som jag i dag fått på min lott, är för mig något ovanlig, men jag anser som en synnerlig utmärkelse att jag tillåtes taga en framstående del i denna dags törhandlingar, som afse att fira en af de största utaf frihetens stora triumfer och att ära en af dem, hvilka mest bidragit till denna triumfs vinnande. Af dess betydelse påpekar jag endast en punkt, då jag säger, att den lyftat 4 millioner menniskor från det nedersta djupet af borgerlig och politisk förnedring till den höjd, på hvilken man besitter alla en medborgares rättigheter uti det friaste land i verlden. Men den har gjort än mer: den har beseglat slafveriets dödsdom i alla länder och för alltid. Huru, må man nu fråga, har denna stora sak kunnat utföras? Svaret ligger i en annan fråga: huru blir öfverhufvud något stort uträttadt? Genom kärlek till rättvisan, genom ihärdig uppoffring, genom orubblig tro på det rättas slutliga seger. När jag öfverskådar denna sal, uppfylld af en sådan församling som denna — när jag känner mig delaktig i den sympati, som strömmar från hjerta till hjerta i det ögonblick vi välkomna denne vår gäst, kan jag icke annat än jemföra hans närvarande ställning med den hvaruti han befann sig i sitt eget land för icke flera år tillbaka än att många ibland oss kan erinra sig det. Det är icke 40 år sedan vår gäst, som vi i dag fira, tillbragte sina ensliga dagar i ett fängelse uti den slasegande staden Baltimore. Jag vill icke säga, att han försmägtade i fängelset, ty det tror jag icke; han upprätthölls af ett hopp, som icke bleknade inför förföljelsen och misshandlingen, och att fängelset ej förmådde dämpa hans ifver bevisas af hans mod, man kan säga hans oförvägenhet att två år derefter i Boston utgifva en tidning, hufvudsakligen egnad åt frågan om slafveriets afskaffande. Första nummern af denna tidning, utgifven d. 1 Jan. 1831, innehöll en adress till allmänheten, i hvilken förekomma några ord, som innehålla nyckeln till hr Garrisons framtida verksamhet. Man hade beklagat sig öfver att han förde ett så hårdt språk — hvilket i sanning är en klagan, som höres mot flera — och han sade i sin första nummer: ,jag vet, att många förebrå mig stränghet i mina ord, men finnes då icke skäl till denna stränghet? Jag skall blifva lika bitter som sanningen och lika obeveklig som rättvisan. Jag ärnar ej dagtinga, ej ursäkta, jag skall ej vika tillbaka en tum, och jag skall blifva hörd. (lör, hör! Bisallsrop.) Dessa ord beteckna hans blifvande lefnadsbana. IIurudan var sinnesstämningen då hos det folk, bland hvilket han lefde — detta samma folk, som nu fråjdar sig — såsom alla må göra det — öfver att slafveriet i dess land blifvit afskaffadt? Den var då föga bättre i de norra staterna än i de södra. Det var år 1535, om jag ej misstager mig, som just i några af nordens städer upplopp af den förfärligaste art egde rum i slafegarnes intresse; under den tiden sväfvade hr Garrisons lif i den yttersta fara, och det är i sanning ett underverk, att han blef räddad för att lefva och utföra sitt stora verk. Vända vi oss till södern, så finna vi bland annat, att staten Georgia vid samma tid, i sin lagstiftande för samlings, sin senats och guvernörs namn, utfärdade en kungörelse, som utfäste en belöning af 5,000 dollars åt den, som grepe och till staten Georgia utlemnade hr Garrison eller framlade ett bestämdt bevis för att han blifvit dödad. Vi här i England äro äfven under tider af stark parti jäsning icke vanda vid sådane hotelser och faror, och vi skulle anbringa en falsk måttstock, om vi jemförde hvad våra politiske män haft att utstå med de vådor, hvilka emancipationens förkämpar i Amerika underkastat sig. Men oaktadt alla hinder vann saken i styrka, och hr Garrison såg sig I efterhand omgifven af en liten, men tillvexande I skara män och qvinnor, lika hängifna som han åt denna sak. I vårt eget land ega vi en ädel qvinna, ssom för omkring 30 år sedan spred bland engelska folket kunskap om frågans natur: jag menar Harriet Martineau. (Bifallsrop.) Jag erinrar mig sännu det djupa intryck, som en uppsats från hennes penna i Westminster Review för December 4838 gjorde på mig. Dess titel var: Förenta Staternas martyr-era, och den gjorde engelska allI mänheten bekant med de stora namn, som då