Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1867, sida 3

tkATHL 1110 UVI Re MEH litteratur. Berättelser och utkast af Finn, förf. till ,,En bilderstrid i sju signaturer. Stockholm, Oscar L. Lamms förlag 1867. För dem, som ställa högre fordringar på novellen än mängden af läsare, hvilka tyckas anse detta diktslags hela uppgift inskränka sig till fördrifvandet af ett qvantum tid, hvarmed de ej precist veta hvad de skola göra, torde få af de smärre berättelser, som utgifvits på sednare tider, ega ett intresse jemförligt med deras, hvilka innehållas i detta lilla häfte. Isynnerhet vilja vi anhefalla ,, Evig Ungdom, den första af de begge berättelserna, åt en allmännare uppmärksamhet. Öfver denna lilla skildring ur folklifvet ligger ett doft af äla poesi, som måste anslå hvar och en, hvars smak ej blifvit vilseförd och förslöad antingen genom läsningen af det slags litteratur, hvilken för någon tid sedan helt öppet kallades den usla, men som nu tyckes bli behandlad med vissa konsiderationer af kritiken, eller genom någon annan omständighet. Denna , mjölnarens Anna, som är ,född vid forsen och har vid den tillbragt sin barndom och derunder insupit en varm och lefvande, en hela hennes verldsåskådning bestämmande kärlek till de sköna yttre företeelser, som alltid omgifvit henne och som egt så föga betydelse för det öfriga landtfolket i trakten — denna Anna, som ej blott har så djupt sinne för poesien uti naturen och uti den konst, som hon börjat idka halft omedvetet, har den unge förf. tecknat med mästarehand. Huru lifslefvande står hon ej framför oss, då hon sprittande af ungdomlig njutningslust och på samma gång så älsklig i sin bevarade barnaoskuld tager afsked af sin moder för att ila till samqvämet i klockargården! Vi tycka oss höra henne på vägen dit, den unga natursångerskans röst ljuder i skogen skönt och klart likt klingande silfver (som Nils i Hemsäter säger), då hennes hänförande, halft trollska ,, Lyster eder att tråda en dans? Rosor och violer! bryter in ,,med segrande ljuflighet bland denne unge bendesons ,, kloka beräkningar. Nils är äfven skildrad med stor talang, och den genomgripande förändring i hans verldsåskådning och hela väsende, som sammanträffandet och bekantskapen med Anna verkar, är i all enkelhet och korthet framställd på ett sätt, som vittnar högst fördelaktigt såväl om förf:s skarpsinnighet, som om hans uppfattning af hvad vi skulle vilja kalla själslifvets poesi. För öfrigt är det sanning och natur i berättelsens hela utveckling. Den unge skolmästaren Nils är lika väl framställd som hemmasonen i Hemsäter, och den utmärkte sånglärarens från Stockholm till hembygden återkomna elev är ,,mjölnarens Anna alltigenom, ehuru med den utbildning, som de rika anlagen fått under frånvaron. Slutet är vackert, men vi böra ej tala derom. Måhända skall man anse oss redan ha slösat för många loford på denna lilla novell, men härpå svara vi, att utledsna som vi äro vid de vattenhaltiga, fabriksmässigt tillverkade noveller och romaner, som bestås den läsgiriga allmänheten i våra dagar, vi med synnerlig glädje omfatta tillfället att hänvisa till berättelser, som både till innehåll och form tyckas motsvara alla billiga anspråk. ,I kärlekens förgårdar är en liten berättelse, som rör sig inom en högre samhällsklass. Äfven denna vittnar om förf:s förmåga att skildra lifvets skiftande företeelser och om värma och ursprunglighet i uppfattningen. Eget nog tyckes dock han här vara mindre lycklig i dialogen än i den ofvan omtalade teckningen ur folklisvet; frågor och repliker äro ej alltid naturligt styliserade. Aina förstå vi oss för öfrigt icke rätt på, ehwra vi gerna hålla med törf., då han påstår, att hon är älsklig och intagande. Ilvarför lät hon, om hvilken det uttryckligen heter, att hon ej var ,af sin moder uppfostrad till att blifva en redlös nolla, Fritz, som hon hvarken älskade eller aktade rätt, föra sig in i kärlekens förgårdar? Förf. anser sig kanske ha besvarat frågan, men förklaringsgrunderna synas oss ej rätt tillfredsställande. En kärlekshistoria af George Eliot, förf. till ,, Adam Bede, ,,Romolo m. fl. Öfversättning från engelskan af Turdus Merula. Stockholm, på L. J. Hiertas förlag, 1867. Förf. till denna berättelse anses i sitt eget fådernesland såsom den förnämsta . it da Anvnmnalola vAnman: (