Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 3

OCH oTQIOTKIATIHBRGäTLILCU under LCXLEH ct hjelpa hvarje svårighet i språkligt hänseende. Om jordskorpans oskillerande rörelser under den qvaternära och nuvarande perioden. Föredrag at E. Uchert. professor i geologien vid Facult6 des sciences i Paris. Öfversättning. Med fyra kartor intryckta i texten. Stockholm, på L. J. Hiertas förlag. För dem, hvilka önska att erhålla en närmare kännedom om de resultater, hvartill geologien i våra dagar kommit i fråga om jordytans höjningar och sänkningar samt särskilt om dem, hvilka spårats i vårt land, innehåller detta lilla häfte ganska mycket af intresse. Det torde vara temligen allmänt bekant, att de snäcksamlingar, som i flera nordeuropeiska länder och äfven på den skandinaviska halfön finnas på betydlig höjd öfver hafsytan, af geologerna betraktas såsom säkra bevis på att de terränger, som de betäcka, en gång utgjort delar af hafsbottnen, och att landet småningom stigit till sin nuvarande höjd. Mindre kändt är måhända, att en stor del af snäckskalen tillhört arter, som numera anträffas endast i polarhafven, och att på grund häraf det antagits, att en arktisk köld herrskat under den tid, då de äldsta aflagringarna bildades. Sedan vetenskapsmännen kommit till detta resultat, förde fortsatta forskningar dem snart längre, oci redan år 1845 framträdde engelsmannen Ixell i sin beskrifning ötver Canada och Förenta Staterna med den hypotesen, att de i Nordamerika förekommande rullstenblocken härstamma från polarregionerna, och att de kommit till de sydligare trakter, hvarest man nu anträffar dem, infrusna uti ofantliga isöar, liknande de vandrande isberg, som ännu i dag inge de sjöfarande så stor respekt. Den underliggande berggrundens polerade yta och dess refflor och repor förklarade han ha förorsakats genom dessa block under isöarnas framfart längs klippväggarna och öfver den klippiga hafsbottnen. Sednare iakttagelser och forskningar ha bekräftat dessa antaganden, och det är i enlighet med dem, som hr IIbert utbildat sin teori om jordskorpans oskillerande rörelser. Författaren antager, att det nordvestra Europa vid medlet af tertiärperioden började höja sig och att denna höjning fortgick, tills det var åtminstone 180 meter högre, än det nu är. Temperaturen aftog derunder, ofantliga -glacierer utvecklade sig öfver britiska öarna och isynnerhet öfver Skandinavien, ,, hvilket lands fysiska tillstånd torde hafva haft stor likhet med Grönlands nuvarande. Omsider blef jordskorpans rörelse af motsatt natur; landet började att sjunka långsamt, temperaturen steg, glaciererna smälte och hafvet intog deras plats. Fastlandens sjunkande fortfor under ofantligt långa tidrymder, tills af britiska öarna qvarstod endast de högsta bergshöjderna, såsom ock bevisas genom det faktum, att der finnas spår af hafvet 700 meter ofvan vattenytan. Skandinavien sänkte sig blott 200 meter under vattenytan, och derför qvarblef af