stärka oppositionen. I Frankrike börjar allt mer och mer upprepas den gamla satsen: ,,Le roi regne et ne gouverne pas! Man fordrar bestämdt, att ministrarne skola kunna ställas till ansvar för sina åtgöranden. Latour-Dumorlin yttrar således: ,I våra konstitutionella theorier finnes ingen ministeriel politik jemte statens: den exekutiva makten är en, och den är ingalunda delbar-. Alltigenom ogillade den förre medlemmen af majoriteten inom församlingen regeringens politikl och sammanfattade detta i slututtrycket: ,, I utlandet söker jag Eder politik — och finner den icke. I de inre angelägenheterna kan jag beteckna den med ett enda ord: tvetydighet. Med anledning af allt detta betviflar man icke längre, att vigtiga förändringar förestå i de högsta kretsarne. Oredan der lärer vara så allmän, att ingen af ministrarne vet huru länge han skall qvarstanna. Till och med Rouher är hotad i sin ställning. Härtill komma de på sista tiden ofta förnyade öfverläggningar, som kejsaren haft med Ollivier. Likväl synes man icke tro, att han skulle inträda i ministeren.