Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 2

— Du har rätt. Han är säkert skicklig. Jag tycker isynnerhet om hans lugn, hans klara och tydliga frågor och den omisskänneliga välvilja, som talar ur hvarje hans ord och hans blickar. Vi ha återigen en gång råkat i goda händer, tror jag. Dagen derpå var herr Schilling redan så återställd, att han kunde dricka sitt Rakoczy och på middagen infinna sig vid table dhöten. Från och med denna dag såg man de tre männen, hvilka så tillfälligtvis gjort hvarandras bekantskap, mycket ofta tillsammans och en god del af dagen tillbringade de gemensamt under glada och allvarliga samtal, och då den unge docenten äfven fanns beredvillig att deltaga i de gamle herrarnes spelparti på aftonen, blef han nästan oumbärlig för den lilla kretsen. En på en ömsesidig uppskattning hvilande vänskap mellan de tre personerna blef den närmaste följden häraf; de äldre blefvo vid den yngres snillrika samtal åter unga och friska, och denne, af naturen allvarlig och grundlig, anslöt sig med fullt hjerta till de förres mera mognade åsigter. Då ingen af dem hvarken genom förhållanden i hemmet eller genom andra förpligtelser voro bundna vid ett strängt iakttagande at en bestämd tid, och då de från dag till dag funno alltmera behag i hvarandras umgänge, beslöto de att denna gång stanna sex veckor i Kissingen, hvartill isynnerhet herr Schilling var beredvillig och desto mera utöfvade sitt inflytande på de andre, som han väntade några medlemmar af sin familj, hvilka likaledes ville försöka Rakoczyts helsosamma verkningar. Den dag då man väntade herr Schillings son och dennes båda sullväxta döttrar, förblefvo de tre vännerna oskiljaktiga, och en synbar spänning afmålade sig i deras väsende och beteende ju närmare det ögonblick kom, då man kunde emotse de väntades ankomst, Ändtligen klockan tre på eftermiddagen anlände den packade resvagnen med de långväga gästerna, och inom kort var den nya bekantskapen gjord, och samtliga de på ett så tillfälligt sätt förenade måste i tysthet erkänna, att de voro nöjda med tillökningen i sällskapet. Den gamle herrns son, hvars namn var Ernst, som för kort tid sedan blifvit enkling och derigenom befann sig i en understundom till vemod gränsande vek sinnesstämning, var