Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 2

En helt annan sak är om förbundet kan knytas mellan de tre nordiska rikena, då alla ingå i detsamma med en klar position. En klok man sluter ej bolag med en man, som har en hop farliga förbindelser, utan fordrar att hans ställning skall först vara på det rena. Men en hederlig man går ännu mindre in på att vara med om att dela hans förmögenhet. I fråga om konstitutionella länder ega endast undantagsvis förbindelser mellan hofven någon större politisk betydelse. De hof, som bygga derpå, hafva icke sällan missräknat sig. Så hoppas vi också, att vårt eget konungahus icke skall vilja göra den enda, älskliga dottren till en lekboll och ett offer för politiska afsigter. En sådan underrättelse skulle af svenska nationen emottagas med djupt vemod, hvilket ej skulle försonas dermed att man finge höra omtalas de mest lysande fester vid hennes förmälning. Ty saken har en allvarlig moralisk sida. Det gäller för furstliga personer likasom för de ringaste i samhället, att äktenskap ingångna på grund blott af yttre beräkningar äro osedliga och brottsliga. Går det tillika så långt, att den ena parten nödgas afsvärja sin trosbekännelse, för att till det yttre antaga en annan, så blir saken äfven en hädelse och ett hån i religiöst afseende. Erkänner man, såsom man måste göra, att furstarne äro kallade att gifva föredömet af religiös och sedlig höghet, men ej att trampa de högsta menskliga lagar under fötterna, så inser man, att ingen politik i verlden är berättigad, att bringa en ung furstinnas heligaste känslor såsom offer åt sina låga planer. Ställer man saken på en annan ståndpunkt; vill man här tala om en särskildt moral, eller en särskild nödvändighet, så har man dermed uttalat den farliga satsen, att monarkien befinner sig i en undantagsställning gentemot den allmänna menskliga sedelagen, och då är det icke den sednare, som kommer att rymma fältet. Vår grundlag innehåller det stadgande att en prins af det kungliga huset ej kan, utan att förverka sin arfsrätt till riket, gifta sig med en enskild svensk eller utländsk mans dotter, likasom ock att en prinsessa ej må gifta sig med svensk man utom det kungliga huset — i sednare fallet finnes dock ingen påföljd. Detta stadgande, som må vara förklarligt med hänsyn till vissa äldre historiska förhållanden, är onaturligt och borde ur ett fritt lands grundlag borttagas. Tyingen grundlag, lika litet som en monark, eger rätt att kränka menniskors samveten och heligaste känslor. Vi betvifla ej heller, att om en proposition om förändring härutinnan utginge från regeringen, så skulle den utan motsägelse af riksdagen bifallas. Men om en furste eller furstinna kan för ett sådant lagbuds skull tvingas att! uppoffra en personlig böjelse, så är det dock ett stort steg derifrån till ingående af en förbindelse med en främmande person, som de ej känna eller kanske ej fördraga. Furstarnes historia bevittna beklagligen, äfven i våra dagar, dylika våldshandlingar, men de böra åtminstone en gång nämnas vid deras rätta namn. Det finnes tillfällen — vi medgifva det — då det kan ligga något stort i ett sådant offer, och ett sådant tillfälle var, när konung Victor Emanuel offrade sin dotter åt Cavours politik. Men svenska nationen skall, med Guds hjelp, aldrig krätva ett sådant offer af sitt konungahus. Sker det i alla fall, så är det ej åt folkets välfärd offret bringas, utan åt hofintrigen och fäfängan. Och sådana planer skola stranda — vi äro förvissade derom — ej blott mot föräldrakärleken, utan ock mot vår konungs och hans gemåls högre uppfattning af sina pligter. Ehuru de rykten, som framkallat dessa betraktelser, troligen höra till de vanliga förlofningsnyheter, hvarmed menniskor så mycket sysselsätta sig, och ehuru vi alls icke känna hurudan herre den furste är, som man behagat utse till vår unga prinsessas följeslagare genom lifvet, så hafva vi ej kunnat undertrycka att uttala en mening, hvars giltighet ingen menniska med samvete lärer vilja bestrida. Staden och Länet. Väderleken. Sedan himlen under hela gårdagen visat en mulen uppsyn, började i dag på morgonen, vid sydostlig vind, ett jemnt regn, som fortgått under större delen af dagen. Värmen uppgick i går vid middagstiden till 169 och i dag till 14 grader. — notakof Fnnhöärningenss hö