Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 2

Göteborg den 5 Juli. Danska tidningen ,,Fsedrelandet har anställt några betraktelser med anledning af det i vissa utländska tidningar förekomna talet, beträffande en tilltänkt förbindelse mellan en preussisk prins och vår konungs dotter, prinsessan Lovisa, (hvilken man gifvit namnet Eugenie). F:edrelandet vidrör de planer, som förr voro å bane, att förmäla denna prinsessa med en dansk prins, och om äfven denna plan då ej kunde gå i verkställighet, så vore det likväl, yttrar Fiedrelandet, ganska bedröfligt, om det svenska hofvet skulle nu ingå en så intim förbindelse med det preussiska. Tidningen ser nemligen hiri en yttring af den politik, som i Preussen söker ett värn mot Ryssland, och tvekar ej uttala den farhågan, att ett vänskapsförhållande mellan Preussen och Sverge skulle kunna leda till Danmarks deining, i det Preussen toge fastlandet och Sverge danska öarne. Med afseende först å de politiska syften, som antagas ligga under den af ryktet omtalade giftermålsplanen, böra vi blott mot Fedrelandet bemärka, att, såvidt vi känna, man icke hyser i Sverge yden vidunderliga föreställningen, att i Preussen skaffa oss ett värn, mot Ryssland, likalitet som vi för det sistnämnda landet hysa någon , exalterad fruktan. Svenska nationen har det fulla medvetande, att den kan försvara sig mot den Östra grannen, derest blott våra försvarskrafter blifva rätt ordnade. Vi tro ej heller att Ryssland har några fiendtliga afsigter mot vårt land, så länge vi ej sjelfva gifva dertill anledning, emedan Ryssland måste ganska väl veta, att hvad det här kunde vinna ej är jemförligt med det pris, hvartill det skulle komma att köpas, samt emedan Rysslands planer utåt måste ega en annan riktning än mot Norden. Om vi också anse det ligga i tingens ordning, att den skandinaviska norden en gång förenar sig i vänskap och bundsförvandtsskap med Nordtyskland, hvarmed vi hafva så mycket gemensamt, så följer deraf ingalunda, att vi begära Preussens värn och beskydd. Aldraminst kan det ligga i våra afsigter, att vilja dela Danmark, en sak, hvars blott tanke är oss afskyvärd. Kan och vill Danmark, sedan det afsöndrat sina främmande beståndsdelar och fått en klar position gentemot Tyskland, förena sig med Sverge och Norge, såsom den tredje, sjelfständiga staten i ett nordiskt statsförbund — eller, låt vara, i en skandinavisk förbundsstat — så antaga vi, att denna sak skulle röna många sympathier i Sverge, dock under den förutsättning, att vi dermed icke inblandas i svårigheter och äfventyr, som sätta på spel vår lugna och säkra tillvaro. Sådan har alltid varit de mäns uppfattning, hvilka på intet vilkor velat veta af en inblandning från svensk-norsk sida i Danmarks tvister med Tyskland, en inblandning, hvilken vi ej egt makt att uppbära med heder och med något hopp om en god utgång. Danmark — hafva vi yrkat — måste först vara på det rena med Tyskland; Danmark måste visa att det vill en skandinavisk förening, ej såsom medel för tillfället, utan såsom ett allvarligt mål. Om vi kunna och böra göra uppoffringar för en skandinavisk politik, så äga vi ej rätt att göra det för en ensidigt dansk politik, ty mot denna ega vi både rätt och pligt att sätta en svensk och en norsk. Danmarks envisa vidhängande vid Holstein och derefter dess bestämda motvilja mot hvarje delning af Slesvig — äfven med Dannevirke till gräns — har ju uppendagligen varit dansk poitik, men icke skandinavisk. Det har lå varit ett temligen förmätet anspråk, itt Sverge och Norge skulle derför bringa offer, som öfverstigit våra krafter.