Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 1

intill deras slut. Och att själen inom dem var frisk, kraftfull och stark, blef snart klart för de kringsittande, då de hörde de muntra samtal och det glada skämt, som i oafbruten följd flödade öfver de båda gamla herrarnes läppar, eller ock när begge, råkande in i ett allvarligare samtal, underhöllo sig med sina grannar om politiska, industriella eller artistiska ämnen, öfver hvilka de alltid iäto höra ett riktigt omdöme, vittnande om deras mogna erfarenhet och omfånget af deras mångsidiga kunskaper. Att ej heller deras kroppsliga helsa vid deras höga ålder var serdeles vacklande, insåg man likaledes mycket snart, ty begge de gamla herrarne deltogo friskt i måltiden från början till slutet, och båda tömde med hjertligaste välbehag sin anspråkslösa butelj rödvin eller understundom en butelj skummande champagne. Hvad de båda gamla vännernas yttre beträffar, så voro de hvarandra väsendtligt olika. Den äldre herrn var mera liten än stor till växten och gick redan något lutad under bördan af sina år, ehuru hans muskelbyggnad fortfarande syntes kraftig. Uti hans kloka, fårade ansigte, isynnerhet i dragen kring hans mun, uttryckte sig en stor viljekraft och bestämdhet. I hans blå ögon låg, då han talade om affärer eller allvarsamma angelägenheter, en viss eftertrycklig skärpa och karakterfull sjelfständighet; men då han afhandlade glada ämnen, strålade det ljust och klart, och en obeskriflig jovialitet och godmodighet lyste derur emot den med honom samtalande. Ett serdeles vördnadsvärdt utseende förlänades åt detta uttrycksfulla ansigte af det temligen yfviga hvita håret, som, resande sig något styst, omgaf hela hufvudet likt en gloria och lika karakteristiskt afslutade det lifligt firgade, skägglösa ansigtet, som det harmonierade med den allvarliga rynkningen af pannan, hvilken understundom visade sig öfver de markerade ögonbrynen. Hans vän deremot var, om ock knappast större till växten, dock något fetare samt förde sig rak och stolt, såsom eljest vanligen en f. d. militär brukar göra i en seduare lefnadsålder I hans mestadels allvarliga anletsdrag afspeglade sig en sjelf medveten värdighet, som ej förringades af det slätkammade isgråa båret, och hela hans med ansigtsuttrycket öfverensstämmande väsende bar prägeln af ett välgörande lugn, en nästar aristokratisk grandezza, som vid hans långsamma och efter