Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1867, sida 2

vidtager; men hvilken natt! — fäfängt är att söka skildra detta mystiska halfmörker, denna djupa tystnad och detta af tusende strålande diamanter lysande dunkelblåa hvalf, hvars glanspunkt, det södra korset, fiammande tycks profetera idealets sanna dyrkan äfven i denna hittills vanlottade verldsdel. De trenne skildtvakterne i sina hvita bournus liknade andar, sväfvande fram och tillbaka mellan palmernas och jujubierträdens stammar. Le Midi hade vakten; han satt på källans kant och hade nyligen öfversett sina skjutvapen; kring armen hängde bredontygeln, och hans sköne, fläckige springare afbetade det fina gräs, hvilket uppspirade mellan den bristfälliga cisternens stenar. Ynglingens tankar voro troligen ej upptagne med funderingar öfver, om det varit romare, karthaginenser eller maurer, som omhägnat denna källa, utan sväfvade säkerligen till hans hemlands berg och dalar. Kanske såg han den glada ungdomen kring den grönklädda majstången, firande vårens ankomst, då en rörelse af hans häst återväckte honom till medvetandet om huru olika förhållandet är emellan fantasi och verklighet. Det ädla djurets gnistrande ögon, höjda hufvud och vidgade näsborrar tillkännagåfvo att någonting var å färde. I ögonblicket satt Le Midi till häst och lät höra en låg hvissling, hvilken på samma sätt af skildtvakterne besvarades; han red nu fram till den ene af dem. — Lejon, sade denne, pekande utåt steppen. — Nej! svarade Le Midi, — icke lejon, utan araber; det syns på hästarne. Väck