Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1867, sida 2

SJ UTRIKES. FRANKRIKE. Det påstods på sin tid, att en numera afgången minister, som från början icke kunde anse kejsar Napoleons spekulation på Mexiko som annat än ett vidunderligt äfventyr, en gång för kejsaren nedlade sina bekymmer härför i uttrycket: , Måtte icke Mexiko för det andra kejsardömet blifva hvad Spanien var för det första! Om också icke den olyckliga profetian fullkomligt skulle gå i fullbordan, torde det likväl numera vara otvifvelaktigt, att det andra kejsardömets största misstag jupt sårat fransmännens gloire och långt ifrån bidragit till ökandet af de sympathier hos franska folket, som kejsar Napoleon af så många andra skäl förtjenat. Den öfver all förväntan sorgliga utgång, som hela detta äfventyr tagit, och slutkatastrofen — UIvimilians afrättning, hvilken numera knappast kan betviflas, skola säkert länge lefva, i sorgligt minne hos de om sitt fosterlands ära så ömtåliga fransmännen, och hela den civiliserade verlden, som nu med fasa erfarit slutkatastrofen i tragedien, skall icke utan många för kejsar Napoleon obehagliga reflexioner kunna förbigå detta mörka blad i hans historia. Ty faran ligger för honom deruti, att Maximilian genom sin död erhållit martyrkronan! Och man skall derföre lätt glömma de enträgna uppmaningar, som franske kejsaren gaf honom att på samma gång som franska trupperna lemna det olyckliga landet, men deremot alltid ihågkomma, att det var Napoleon, som genom lysande sörespeglingar förmådde den österrikiske erkehertigen att lemna sitt lyckliga, åt vetenskapen helgade, lif för att — som vi förut sagt — begifva sig ut på äfventyr, famlande efter — ett luftslott, hvars förvärfvande kostade hans lif. Säkerligen skall det inträffade sorgebudskapet afbryta de tilltänkta talrika festerna i Paris, likasom väl äfven många af de furstliga gäster, som ditväntades, skola uteblifva. Må jordens s. k. stora — i sall det bland dem skulle finnas sådane, som någonting kunna eller vilja lära — göra sig den nu erhållna lexan till godo! Det tal, som St. Beure sednast höll i senaten, utbreder sig i allt vidsträcktare kretsar och framkallar alltjemt nya beundrare för den gamle akademikern. Quartier latin, der han en gång var så hårdt bedömd, låter nu vederfaras honom en lysande rättvisa, och för närvarande är väl knappast något namn populärare hos den akademiska ungdomen på venstra Seine-stranden, än St. Beuve. Det säges, att t. o. m. kejsar Napoleon, då han i Moniteur läste huru det låg majoriteten i senaten om hjertat att understödja obskuranternas fordran att ur folkbiblioneken utesluta de af oss i går omnämnde fattarne, yttrade sin förvåning deröfver,