Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1867, sida 1

Konung Gustaf III och rikets ständer vid 1789 åvs riksdag. Efter tryckta och otryckta källor. Af Wilh. Tham. Senare häftet, på L. J. Hiertas förlag. Detta näfte följer steg för steg utvecklingen af den kamp mellan konungen och adeln, hvars början skildrades i förra häftet, och slutar med riksdagens afblåsning efter monarkens dyrköpta seger. Vi kalla denna seger dyrköpt, ty för att vinna sitt mål hade Gustaf III måst vidtaga åtgirder, som icke kunde annat än äfven hos hans varmaste beundrare skaka tron på hans aktning för besvuren lag och rätt, på hans pligtkänsla och samvetsgrannhet, och en djup misstro till honom, förenad i icke så få fall med verkligt hat och hämndlystnad, slog rot i många hjertan. Han hade, trots första ståndets hårdnackade afslag, gifvit riket en ny grundlag, som gjorde honom nära nog enväldig och gjorde representationens sammankallande helt och hållet beroende af hans godtycke, och han hade, fungerande på riddarhuset med sjelstagen myndighet såsom landtmarskalk, genomdrifvit antagandet af hemliga utskottets förslag i bevillningstrågan, utan att akta på nejropen och upprepad begäran af votering, under det att uppretade och berusade skaror af hufvudstadens drägg stojade utanför riddarhuset och hotade att intränga bland ädlingarna och göra slag i saken medelst armarnes argumenter. Han hade gång på gång förolämpat adeln på det djupaste och under större delen af riksdagstiden hållit åtskilliga af de mest betydande och beslutsamma oppositionsmännen i fängelse. Han hade spelat ett högt spel och vunnit det, som det tycktes. Adeln var förödmjukad, dess makt bruten och hans egen utvidgad nära nog till hsuveränitet, ehuru han ofta högtidligen förklarade, att han ej önskade denna. Men han besinnade ej, att en sådan tillskansad makt är vådlig för innehafvaren liksom för dem, som äro underkastade densamma, och han förbisåg den omständigheten, att tidehvarfvets läror framställde en tyranns mord, under vissa förhållanden, som en prisvärd bragd. Märklig är den slapphet, som visade sig hos de tre ofrälse stånden denna riksdag, under det att adeln oförskräckt uppbjöd alla sina krafter först för att hindra de grundlagsförändringar, som beröfvade Sverge dess frihet, och sedan för att förekomma det beslut i bevillningsfrågan, som skulle ej blott ådraga landet oerhördt tunga skattebördor utan äfven sätta inseglet på enväldet, enär det gaf konungen rättighet att låta den beslutade bevillningen sortfara till nästa riksdag — d. v. s. så länge som helst. Konungens stora egenskaper, den tjuskraft, han kunde utreckla, när han ville, och som synnerligen var egnad att inverka på dem, hvilka förut i följd af sin ringare samhällsställning ej kommit i närmare beröring med monarken, samt den klokhet, kraft och imponerande djerfhet, han ådagalade under brydsamma och farliga förhållanden, äfvensom det sätt, hvarpå han efter Danmarks krigsförklaring verkat för landets räddning, torde ha gjort de ofrälse stånden benägna att bistå honom till det yttersta och medverka till hans planers framgång. Men ett ännu vigtigare stöd torde han, liksom före honom Carl XI, ha egt i deras misstro och motvilja för adeln. Svenska konungens missbruk af sin makt under envåldsperioden var glömdt, men adelns missbruk af sin under frihetstiden var ännu i friskt minne. Det var lätt för Gustaf III att väcka misstankar hos de ofrälse stånden mot adelns fosterlandskärlek, att genom obestämda vinkar om förrädiska stämplingar