Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1867, sida 1

Litteratur. Handbok i svenska kyrkans historia af C. A. Gornelius, teol. professor vid Upsala universitet. Upsala, Esaias Edqvist 1867. Liksom ett nära nog, samtidigt af en ledamot utaf den teologiska fakulteten i Lund, den lärde och begåfvade doktor Skarstedt, utgifvet arbete, afser denna bok att fylla en lucka i vår teologiska litteratur till fördel ej blott för unga prestkandidater utan äfven för andra, hvilka önska vinna någon närmare kännedom om vår svenska kyrkas öden, utan att ega tid eller håg att egna vidlyftigare studier åt detta ämne. Professor Cornelii handbok eger flera af de egenskaper, som man fordrar af en sådan; uppgifterna äro, så vidt vi vid genomläsningen kunnat iakttaga, tillförlitliga, och framställningssättet är enkelt och opartiskt. Det torde dock med skäl kunna ifrågasättas, om ej äfven i en bok af detta anspråkslösa slag man kunnat vänta en närmare och mera lefvande skildring af ställningar och förhålländen inom kyrkan under de tidigare perioderna af dess tillvaro, än som här erhållits. Vi tro, att mången, som aldrig särskilt studerat svenska kyrkans historia, men väl gjort bekantskap med de verk i Sverges historia, för hvilka vi ha att tacka våra bättre häfdatecknare, skall, efter att ha hunnit till slutet af förf:s framställning af de kyrkliga förhållandena uti vårt land under det adertonde århundradet, undra öfver att så litet för honom nytt förekommit i denna bok. Man skall kånske invända, att förf. för att undvika den vidlyftighet, som strider mot en handboks ide, sett sig tvungen att inskränka sig till de yttre konturerna af de vigtigaste tilldragelserna och förhållanderna på det kyrkliga gebitet, men härpå svara vi, att om han velat undvika densamma, han skulle handlat riktigare, derest han varit sparsammare med skildringar af rent politiska tilldragelser, in-och utländska krig, fälttåg, stämplingar etc., hvilka visserligen kunna sägas ha utöfvat något inflytande på ställningen inom kyrkan, men som dock ej bordt framhållas med en utförlighet, hvilken ej kommit denna till godo i alla hänseenden. Detta gäller hufvudsakligen teckningen af det katolska tidehvarfvet, för hvars knapphändighet icke källornas relativa torftighet torde kunna utgöra ett fullgiltigt skäl i deras ögon, som närmare känna dem och det sätt, hvarpå de redan af andra forskare begagnats. Bland de förhållanden, som närmare belysas i denna handbok, torde den från flera håll utförda usurpationen af församlingarnes ursprungliga rätt att sjelfva tillsätta sina lärare, ega särskilta anspråk på läsarens uppmärksamhet. Alltifrän kristna lärans införande i vårt land hade församlingen rätt att omedelbart kalla sockenprest, och endast i fall att den utvalde prestmannen af biskopen pröfvades vara oskicklig till det vigtiga kallet, eller att kallelsen icke skedde i laga tid, egde denne rätt att i stället utnämna en annan. Denna förmodligen af den gamla svenska odalmannafriheten föranledda rättighet att kalla sockneprest betraktades, såsom förf. anmärker, af romerska stolen såsom ett exceptionellt förhållande, ja, såsom något rent af otillbörligt, men den existerade dock alltjemt under hela det katholska tidehvarfvet, om än biskoparna esomoftast kränkte den genom att bortgifva prestsysslor, utan att bekymra sig om församlingarnes önskan, och gjorde sig sålunda skyldiga till hvad förf:n kallar en olaglig godtycklighet. Naturligtvis stadiästades den ifrågavarande rättigheten af Sverges förste lutherske erkebiskop Laurentius Petri utfärdade kyrkoordning i öfverensstämmelse med de åsigter i frågan, som reformatorerna sjelfva uttalat — en öfrerensstämmelse, som skulle blifvit ännu fullständigare, om biskoparnas pröfningsrätt och dermed sammanhängande, eventuella utnämningsrätt borttagits. Dessa utsträcktes snart nog öfver gränserna, som för dem blifvit bestämda, genom lutherska biskoparne, hvilka icke gåfvo sina katolska föregångare efter i konsiderationslös godtycklighet, under det att å andra sidan konungamakten och aristokratien genomdrefvo sina ständigt allt vidsträcktare anspråk på rätten att tillsätta församlingslärare. kj nog med, säger förf, ,att konungen tillvällade sig utnämningsrätt inom ett länge temligen obestämdt antal s. k. regala gäll, han ingrep äfven icke så sällan i andra prestlägenheters tillsättning, i det han någon gång till och med på tillstyrkan af riksens ständer utfärdade 3. k. promotorialer af innehåll, att den eller den personen skulle till den eller den prestsysslan utnämnas framför någon amnan. Om adeln yttrar han, att den begynte efter reformationen att egenmäktigt tillsätta prest i de socknar, der den bodde, så att Johan III i ordinantian af 1575 måste förbjuda dylikt ofog. När Gustaf II Adolf omsider i adelsprivilegierna gifvit lagens helgd åt den rättighet, som adelsmännen så länge eftertraktat och tidtals tillskansat sig, åtnöjde de sig icke dermed, utan började att söka tvinga biskoparne genom rekommendationsbref, att tillsätta de prester, för hvilka de ej: ge något natronellt nastorat