sig emot detta den preussiska regeringens beteende, varnande för de olyckliga följder, som kunna deraf uppstå. Och dessa ligga icke sjerran. Ej blott inom Danmark och Norge, utan nu äfven i Frankrike hafva insamlingar börjat, för att bereda hjelp åt de fördrifna slesvigarnes familjer. Det är antagligt att något likartadt kommer att ske också i England. Dessa insamlingar föregås naturligtvis af upprop till allmänheten, hvari skildras ej blott betrycket hos de nödställde, för hvilka man begär hjelp, utan ock det orättfärdiga våld, som åstadkommit detta betryck. Allt detta måste i opinionen återfalla tungt på Preussens regering, återverkande tillika på sjelfva nationen. Och intet land är starkt nog, att kunna ostraffadt trotsa en sådan opinion. Här tillkommer äfven för Tyskland den graverande omständigheten, att man der fört ett mycket häftigt språk beträffande det betryck, hvarför den tyska befolkningen i Slesvig påståtts hafva varit utsatt från Danmarks sida. Intet af hvad man i den delen lagt Danmark till last kan dock jemföras med hvad som nu begås från Preussens sida. Och dock voro den danska styrelsens repressalier riktade mot en revolution, under det Preussen så handlar mot ett land, som det tillskansat sig med ingen annan rätt än eröfringens. Hela detta förfarande är i sanning så ej blott rättskränkande, utan oförnuftigt, att vi i det längsta ej velat tro derpå, förrän fakta blifvit alldeles ovederläggliga. Det återstår blott den förhoppning, att den tyska allmänhetens rättskänsla måtte vakna till behjertande både af sakens betydelse ur humanitetens synpunkt och med hänsyn till faran för Tyskland sjelft af att, i vårt århundrade, låta styrkan gälla tör rätt och att låta känslor af hämnd och nationalhat råda öfver besinningen och den godsinthet, som eljest utgör en af tyska folkets dygder.