än blifva; och religionsfrihetens ide vin ner ständigt alltflera anhängare äfver bland dem, hvilka äro fast öfvertygade om bibelenligheten och sanningen i kyr kolärans dogmer. Det börjar bli klart fö oss litet hvar, att den religiösa öfvertygelsen ej kan förändras genom våldsamma åtgärder, att stränga lagbud, som utfärdats i ortedoxiens intresse, änu aldrig fört någon tviflare på rätta vägen eller omvändt någon guds förnekare, att just under det fullkomlig fördragsamhet visas mot olika tänkande i leligiöst hänseende, och under det att de borgerliga rättigheterna äro oberoende af religiösa pligters uppfyllande, det bästa tillfället finnes för det arbete, som afser att bereda den erangeliska kyrkolärans trossanningar insteg i menniskornas hjertan. Och i följd häraf framstår den ene efter den andre af de prestmän, som äro den augsburgiska bekännelsen tillgifna, och yrka på afhjelpandet af de missförhållanden, hvaröfver rationalister och separatister högljudt klaga, på ett uppriktig öfvergifvande af halfmesyrernas af svagheten och skuggrädslan tillstyrkta system och ett redligt och konseqvent tillämpande af religionsfrihetens grundsatser. Sålunda har en samverkan mot ett mål mellan kämpar, tillhörande motsatta läger, småningom uppkommit, och häraf torde man med skäl kunna vänta de bästa frukter både för stat och kyrka. Förf. till detta arbete, hvilken fått det infallet att på titelbladet uppträda såsom ett slags treenighet, är en af de renläriga, verkligt kristligt sinnade församlingsherdarna inom vår kyrka, som kommit till insigt af, att det är både okristligt och förnuftsvidrigt att söka tvinga personer att bekänna sig till en religiös tro, som deras hjertan ej kunnat tillegna sig, liksom att söka lägga hinder i vägen för de andaktsöfningar, hvari olika tänkande medkristna söka näring för sitt andliga lif. Djupt genomträngd af kärlek till friheten, öfvertygad att denna i Kristi och Hans apostlars lära har sitt oförgängliga, sitt yppersta stöd, liksom att hon bättre än något annat förmår bereda väg för denna lära, yrkar han på slitandet af de band, hvarigenom statskyrkan länge besvärat samvetena och vållat hyckleri och nära nog gyckel med hvad som heligt är. Han önskar t. ex. ,upphäfvandet af tvångsdop, tvungna konfirmationslösten med derpå följande tvungna nattvardsgångar, deck så att den s. k. konfirmationsundervisningen bibehålles. Ilan vill, att statskyrkan skall vara hvad hon är ämnad till, nemligen en uppfostringsanstalt för alla samhällsklasser till kristendom, men han vill ej att hennes fordringar på den enskilte skola vara af den beskaffenhet, att de göra henne förhatlig eller framkalla en kristendom af det artificiella, skrymtaktiga slag, som ger statskyrkans fiender mäktiga vapen i händerna emot henne. Så till vida tyckes allt vara godt och väl. Men härtill kommer, att förf. ej blott anser ,den estergifvande statskyrkan, d. v. s. den statskyrka, som beqvämar sig till eftergifter af det omförmälta slaget, såsom fullkomlig nödvändig under förhandenvarande förhållanden, utan äfven håller före, att inga andra kyrkor böra jemte henne finnas i landet. Han vill af all makt hindra bildandet af dissentersförsamlingar; han talar visserligen om en fri kyrka, men denna skall bo inne i statskyrkan, huru trångt den än får der, i stället för att gå ut och organisera sig sjelfständigt, i likhet med de fria församlingarna i andra länder. För att förekomma separatism, schism etc. förordar han sålunda ett slags ecklesiastikt dubbelsystem, en dualism på det kyrkliga området, som i de flesta fall ej torde komma att tillfredsställa hvarken statskyrkans vänner eller hennes fiender, huru högt värde än i allmänhet dessa sednare sätta på konventikeln och lekmannaverksamheten, åt hvilka han bestämt en af hufvudrollerna inom sitt system. Han tillstyrker att lärooch predikofrihet tillerkännas statskyrkans prester, och ryggar ej tillbaka vid den tanken, att sålunda en Svedenborgian kan komma att stå ,såsom kyrkoherde på ett ställe, en Hegelian eller en Boströms lärjunge på ett annat ställe, m. fl. Han vill visserligen, att den Augsburgiska bekännelsen skall såsom hittills vara vår statskyrkas egentliga symbolum, men han vill, att ,.presteden derå skall afskaffas och att presterna blott skola förbinda sig att hålla sig vid och försvara Bibeln. Hvad betydelse äger, fråga vi, väl en kyrkas bekännelseskrift, om denna kyrkas lärare äro berättigade att predika i strid emot densamma? Och för att tala rent ut — är väl, på det hela taget, så synnerligen mycket vunnet genom förbindelsen att hålla sig vid och försvara Bibeln? Ehuru vi protestanter erkänna den Heliga Skrift såsom den enda ursprungliga trosregeln, norma normans, så få vi dock å andra sidan medgifva, att den kan misstydas och förvrängas ända derhän, att de orimligaste, vidskepligaste och okristligaste läror framställas såsom resultater af bibelstudium, enligt hvad erfarenheten lär genom talrika exempel. Och derföre, om ingen garanti funnes för församlingslärarnas sätt att tolka Biblens innehåll, blefve den af förf. påyrkade förpligtelsen af, relativt taget, ganska ringa vigt och hindrade ej Sgssom han också sielf tyckes ha före