Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1867, sida 1

— Herre Jess! Hanna så länge du dröjt, ropade Anders emot henne. Jag får la huns af mjölnarn, för det jag sölat; men icke var det likt, att jag skulle fara utan att träffa dig. Under återstoden af vägen voro de två, som byggde luftslott. Anders skulle få egen qvarn, den saken var afgjord, och Hanna blifva hans hustru: och då skulle gamle farfar ha det lika bra som om Hanna fått sitt hemman. Till sist vexlade de ett handslag och skildes åt, förlitande sig på hvarandra och på framtiden. Tvenne år derefter stod fru Grahn på Holma och bakade, då en röst från dörren frågade: — Ska frua ha smultron, de första jag fått i år? — Visst skall jag det, kära barn, förklarade frun. Nå, det var längesedan, du hade dina vägar här förbi. — Det har ej burit så till, att jag gått åt stan, blef svaret. — Bevara mig, Hauna, så blek du är, utropade frun, då flickan stod framför henne. — Jag har varit svåra sjuk och haft många vedermödor sedan påsken; men Herren är god, och nu är det värsta öfver, sade Hanna. Hvilka dessa vedermödor varit, derom upplyste icke Hanna; men på frågan, huru farfar mådde, svarade hon, att han var kry och ännu satt i sin väfstol, fast det icke blef mer än fem, sex alnar på dagen. Hanna hade nu tjugo höns och fem bikupor, och som hon förtjenade bra på ägg och honung, hoppades hon, att farfar icke skulle behöfva lida nöd på sin älder