Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1867, sida 2

med de penslade ögonbrynen, den raka näsan och den skönt bildade munnen, i förening med det rika, i långa mjuka flätor nedfallande håret, svart som den mörka natten, bildade en tjusande tafla, värdig en Rafaels eller Murillos pensel. — Nedböjd öfver den fallne, förband hon hans blessyr, med möda stäfjande det våldsamt framströmmande blodet. Knappt hade doktorn fått ögonen på denna grupp, förrän han skyndade dit och medelst en turnikett stämde blodet. Den unga flickan följde hans minsta rörelser med en uppmärksamhet, som om det gällt mer än hennes eget lif, och rörande var det att se huru hon sagta lade sin hand på mr. Schmiths och med bedjande blickar skådade i hans ansigte, då han omvred den lilla skruf som tilldrog förbandet. — Förste löjtnanten hade emellertid, då han frågade efter befälhafvaren, blifvit hänvisad till doktorns patient såsom varande kapten, och då denne befanns sanslös, nedbars han i båten. Tjugo å trettio fångar, de flesta illa sårade, nedfördes derefter och båtarne begåfvo sig af till sregatten. — Detta var äfven i sista stund, ty innan de ännu anländt dit, sänkte skonerten sin akter under vattenytan, dess bogspröt höjde sig och derefter försvann denna hafvets förskräckelse för alltid från skådeplatsen för sina bedrifter. Det började nu att mörkna, natten intädde snart, och fregatten kryssade under små segel upp mot ön Allboran, för itt efterhöra de tvenne båtar, hvilkas manskap gått) ombord å briggen. Vid dagsryningen upptäcktes äfven denna tätt i ovart och höll ned mot fregatten, den me af officerarne kom ombord, medförande