Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1867, sida 2

nar skola Kunna Dlangås 1 dagen. Pål; vörjar man åter spörja etter orsakernala ill denna utvandringslusta, och finner sa lem gemenligen i folkets oroliga begärls ster ombyte, i oförnöjsamhet, i de falskal) örespeglingarne från vinningslystne emizrant-agenter m. m. Vi hafva ofta hört denna klagan och letta klander, men hafva ej kunnat deri nstämma. Vi hafva betraktat förhällandet med vemod, ty man ser icke likgiltigt barnen draga hädan från moderjorden; men vi hafva funnit saken i det hela ganska förklarlig. Menniskan har en naturlig åtrå att söka förbättra sin ställning — det är blott den slöe och försoffade, som ej bryr sig derom -— och då hon ser sig hopplös att kunna nå ett sådant mål il! sitt eget land, söker hon det i ett annat. Det erfordras att vara med sina hjertrötter djupt fästad i fosterjorden, för att besegra denna lockelse. Men för att det vara, fordras att känna denna fosterjord, dess minnen, dess framtid, och att veta sig kunna deltaga såsom en fri och lycklig menniska i dess stora odlingsarbete. För den okunnige åter, för den, som blott änner den torfva, der han har att framsläpa sitt hårda, framtidslösa lif — för honom förlora rötterna snart sitt fäste, och han lemnar det glädjetomma hemmet, undertryckande sin oro för det obestämda kommande, med det ofta hörda, sorgliga Let djag kan icke få det värre än jag var, I stort betraktadt, se vi ingen olycka af utflyttningen från den torftigare jordmånen till den bördigare, från det härdare klimatet till det mildare. Den krafiga och intelligenta menniskan gör sin kraft bättre gällande under de sednare omständigheterna, och frukterna för den menskliga odlingen blifva derigenom rikare. Detta återverkar på moderlandet i både andligt och materiellt hänseende. I de gamla staterna gynnade man också kolonisationer från moderländerna, och skördade deraf mycket gagn. Hos oss förringas detta väsendtligen deraf, att man betraktar utvandringen med oblida ögon och åter den fortgå utan ordning och samband, seende i de utvandrade otacksamma söner och döttrar, med och till hvilka man ej vidare eger några förbindelser. Det är sannt att vårt land eger stora naturliga rikedomar, hvilka genom arbetet skulle kunna bringas i dagen och göras hela landet till godo. Men arbetet allena förmår det icke; dertill fordras tillika kapitaler. När dessa icke finnas, eller icke rätt tillgodogöras, så kan arbe aren dö på spetsen af ett guldberg, hvars skal han ej kan med sina blotta händer genombryta. Om beloppet af arbetskrafter växer fortare än kapitalet, så blifver öfverskottet ledigt, arbetets värde sjunker under individens nödvändiga behof, och han måste — såvida han har någon energi i behåll — söka använda sin kraft på annan ort. För ett kapitalfattigt land, med naturliga tillgångar och goda arbetskrafter, måste det vara en vinst att få tillegna sig kapitaler från andra länder. Så hafva vi ock gjort, och landet har derigenom framskridit i förkofran. Nu upphör man dermed — följden måste blifva att arbetskrafter, som ej komma till användning, söka annat fält för sin verksamhet. Men de måste göra det, medan de ännu hafva någon samlad egendom öfrig; ty proletären han icke utvandra; han har, helt enkelt, inga respengar. Funnes sådana, eller vore det sannt såsom det blifvit uppgifvet, attj emigrationssällskaperna lemna fri öfverfart, så skulle hundratalen af utvandrare höjas till tusental. Det är alltså ingalunda bevis för välstånd, att emigrationen är ringa, likalitet som det är bevis på absolut fattigdom, att den tillväxer. När för några år sedan det talades mycket om lockande cirkulärer från emigrationsagenter till befolkningarne i landet såsom föranledande utflyttningen, så togo vi oss friheten att dels begära få se något sådant cirkulär — men det blef aldrig företedt — dels anmärka, det den verkliga lockelsen låg uti de utvandrades bref till qvarvarande anförvandter i hemmen. Då dessa bref från männer till hustrur och barn, från söner till föräldrar mana de hemmavarande att komma efter, särdeles när de åtföljdes af respenningar — så bjelpa inga varningar från vare siglpredikstolar eller tidningar. På denna äsigt — som i öfrigt ligger så nära för ögat — hafva vi nyligen funnit en slående bekräftelse i ett bref i Väktaren från en kyrkoherde i Norrland, som skrifver bland annat följande: Det har blifvit yttradt, att presterskapet, som står i nära beröring med allmogen, börde göra det — mm — — ——a — all denna egennyttiga omsorg försumma vi så ofta att vårda hjertats angelägenheter. Känna vi en ungdomlig böjelse, så göra