Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1867, sida 1

bera alla sjäiskrafter och qväfva alla ädlare sträfvanden, betydligt astaga om ej helt och hållet försvinna. Ty ehuru det gilves giriga, som tyckas finna sin högsta sällhet, icke i användandet, utan i samlandet och besittningen af skatter, så är det deck ett faktum, att de sätta så stort värde på penningen just derför, att den är nyckeln till yppighetens och nöjenas paradis. Skulle de då ej bortkasta denna nyckel utan afsaknad, om detta paradis för dem förlorade all tjusningskraft, och blott behålla hvad som erfordrades för betryggandet af deras ekonomiska oberoende? Och kastades denna nyckel bort frivilligt efter Evangelii bud och icke efter kommunismens dåraktiga tvångsreglor, till förmån för den behöfvande nästan, så skulle nöd och elände bli ganska sällsynta fenomener, ifall — såsom vi antaga — ofvananförda kristligt sedliga åsigter herrskade såväl i de lägre som i de högre klasserna. Huru mycket skulle äfven under vårt närvarande sociala tillstånd ej antalet af verkligen nödlidande minskas, om arbetarne allmänt använde sina inkomster för sitt eget och sina familjers bästa, i stället för att bortslösa en stor del deraf på förnedrande och förderfliga nöjen! Dessutom hvilka vigtiga följder skulle ej detta medföra sedan derföre att en så stor del af den säd, det ris och den potatis, hvaraf nu starka drycker tillverkas, komme att utgöra stora menniskoskarors näring! Vi vilja ej härmed ha sagt, att vi önska, det någon samhällsklass skall helt och hållet försaka hvarje lifvets njutning; tvertom skulle vi vilja, att en viss grad af komfort, beqvämligheter, förädlande njutningar och oskyldiga nöjen fölle på så mångas lott som möjligt. En allmän askes är hvarken önsklig eller ens tänkbar; den öfverensstämmer icke med menniskans natur, och hvarest ett asketiskt lefnadssätt varit förherrskande en längre tid ha hemliga laster frodats i skuggan, och detsamma har nästan alltid efterföljts af någon förfärlig och ohygglig reaktion. Icke heller är ett sådant lefnadssätt föreskrifvet af den kärleksfulle Skaparen, som satt menniskan i denna sköna verld, tilllåtande henne att begagna sig af de förmåner och njuta af de behag, som den eger, med förbehåll af hennes iakttagande af vissa sedelagar, alldeles som han satte våra första föräldrar i Eden och lät dem njuta af dess herrlighet med vilkor, att de skulle afhålla sig från att äta af frukterna på kunskapens träd. Dessutom erfordras för ett folks allmänna välmåga och isynnerhet för arbetsklassens, att åtskilliga konstlade, på kulturutvecklingen beroende behof göra sig gillande der de yttre vilkoren sådant medgifva. Allt hvad vi önska är, att såfängan och begäret att utmärka sig icke föra menniskorna öfver de gränser, som den gudomlige Lagstiftaren för dem utstakat, och komma dem att förstöra sin egen lycka på samma gång som andras. Det är en stor, särdeles i våra dagar ochi vår tid försummad, konst att ej lefva öfver sina tillgångar. Om denna konst förstodes och utöfvades bättre och allmännare, huru sällsynta skulle då ej bankrutter vara, då de deremot nu omedelbart eller medelbart sprida brist och elände i så många hem! Man bör ej endast sorgfilligt undvika utgifter, som ej stå i något rimligt förhållande till inkomsterna, utan äfven afhålla sig från farliga spekulationer, finansiella vinglerier och vexelrytterier etc., som icke kunna annat än högst skadligt inverka på handeln genom de olyckor och omstörtningar, de i de flesta fall förorsaka i den kommersiella verlden, och den brist på förtroende, som de plötsliga fallissemangerna förorsaka. Genom en ändamålsenlig sparsamhet i fråga om utgifter för egen räkning, hvilken väl kan stå tillsammans med välberäknad frikostighet mot dem, som lida verklig nöd, genom att ej låta de konstlade behofven, hvarom ofvan talats, utveckla sig till verklig lyx, skulle mången kunna förvärfra sig kapitaler stora nog att möjliggöra klokt planerade kommersiella eller industriella företag sådana som befriimja hela landets och särskildt de arbetande klassernas välfärd, då han nu deremot låter begäret att lysa, att öfverglänsa sina umgingesvänner i prakt och yppighet eller lusten att dricka djupt ur den sinnliga njutningens pokal förleda sig till ett slöseri, som måhända förr eller sednare skall slutas med hans ruin. Och hvad de lägre klasserna angår, huru helt annorlunda skulle ej tillståndet i arbetarens hem vara, om hans veckolön användes blott till hans familjs underhåll och trefnad, barnens uppfostran och bildandet af något kapital för den förestående ålderdomen, i stället för att nu en stor del deraf går till demoraliserande förströelser eller tillsredsställandet af någon låg och ovärdig lidelse. En sådan tingens ordning, som nu nästan liknar en svärmares dröm, skulle dock, såsom ofvan framhållits, möjliggöras genom en förändring af den allmänna opinionen, hvilken sednare nu gör en menniskas samhällsställning mera beroende af hans årliga utgifters belopp än af hans moraliska egenskaper, intelligens och bildning. Men ännu är ej tiden inne, då en sådan den allmänna meningens omgestaltning kan föranleda en omgestaltning af samhällstillståndet, och kanske skall denna sköna förhoppning aldrig uppfyllas. Men