Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1867, sida 1

Un blick på pauperismens historia och dess möjliga afhjelpande. Stor är i våra dagar den allmänna meningens makt, större än den varit någonsin förut. Ingen monark är så despotisk, att han ej stundom lyssnar till dess röst eller söker att i någon mån vinna den på sin sida. Den är det fält, som författarne söka att bearbeta med alla snillets och talangens hjelpmedel, den är den häfstång, hvarigenom de mest vigtiga och genomgripande förändringar genomföras på det politiska och det sociala området. Om vi betrakta den från en uteslutande moralisk synpunkt, förtjenar den visserligen icke de smickrares loford, som ropa: vox posenli, vox Dei! men å andra sidan måste det erkännas, att de göra sig skyldiga till en djerf sofism, som påstå att, emedan flertalet af menniskorna äro onda, detta flertals omdöme måste vara falskt. Den allmänna meningen kan vara ett uttryck såväl af den eviga sanningen som af den odödliga lögnen, men i de flesta fall är den intetdera utan en blandning af dem begge. Så t. ex. höjer den icke sin röst för att försvara den ohöljda lasten och den otyglade utsväfningen; tvertom brännmärker den dem, hvilka öppet trotsa sedelagens bud, och detta isynnerhet, om de tillhöra det kön, hvars beroende ställning och ofta och med förkärlek framhållna svaghet borde kunna kräfva någon mildring i domen. Men å andra sidan är den fåfängans, lyxens och nöjenas sakförare. Den är rik på ursäkter för den förfinade epikurismen, den egnar en varm beundran åt dessa lyckans gunstlingar, som förmå att göra sitt lif till en kedja af sinnliga njutningar, och den har icke ett tadlande ord för dem, hvilkas lifsuppgift det tycks vara att samla rikedomar, som kunna sätta dem i stånd att omgifva sig med orientalisk prakt. Sådant är dess inflytande och sådan dess blindhet. Skola någonsin fjällen falla från dess ögon? Skall menskligheten någonsin lära sig att blygas för det tomma skenet och den enerverande vällusten samt kasta dem bort såsom föråldrade afgudar? Skola den sanna förtjensten, dygden och intelligensen någonsin af verlden uppskattas högre än den ytliga flärden och det tomma prålet med timliga förmåner? Vi hoppas, att en kommande tid skall lemna ett jakande svar på denna fråga, vi hoppas, att begåfvade andar, sådana som bilda de radier, hvarigenom det eviga ljuset sätter sig i beröring med menskligheten, skola framträda och komma villfarelsens halfmörker att gifva vika för sanningens klara dag i stället för att öfvergå till lögnens natt. Då skall den dunkla gåtan vara löst, och dödsslaget gifvet åt det onda, som