ves — med undantag af England, Holland, Belgien och måhända Danmark — ej ett enda land i Europa, der det ej finnes stora illa odlade eller alldeles ouppodlade områden eller andra ansenliga rikdomskällor, som ej hittils blifvit begagnade. De vigtiga politiska och sociala reformer, som redan genomförts eller som snart skola genomföras i länder, der despotismen och aristokratien täflat med hvarandra i att hålla folket i ett bedröfligt tillstånd af slaveri och uselhet, skola förskaffa de lägre klasserna nya medel att försörja sig. Så t. ex. har de ryska lifegnas emancipation föranledt en inbjudning till det icke-moskovitiska Europas arbetare attslå sig ner i Ryssland. För det andra skalli den mån, som de antydda rikdomskällorna hinna att uttömmas, emigrationen till verldens tunnt befolkade, ehuru fruktbara regioner bli en stor välsignelse för Europas öfverflödiga millioner, särdeles sedan regeringarne blifvit högsinta och upplysta nog att betrakta den med varmt intresse i stället för med kall likgiltighet och hemligt missnöje. De skola då bemöda sig med faderlig omvårdnad att gifva enhet och sammanhang åt de särskilta kolonisationsföretagen och såvidt möjligt är söka att befrämja lyckliga resultater deraf genom materielt understöd. Likt ett träd, beröfvadt öfverflödiga grenar, skall staten då utveckla sig i allt mer och mer harmonisk skönket och styrka. Ju allmännare civilisationen blifvit i ett land och ju högre den stigit, desto nödvändigare är det, att den sprider sig till andra delar af jordklotet, bildande sig nya kanaler. Endast den döda, den petrificerade civilisationen, som emanciperat sig från framåtskridandets lag, kan förblifva isolerad inom vissa länders gränser. Sädant är förhållandet med kinesarnes och japanesarnes, hvilken både i anseende till tid och rum hållit sig inom bestämda gränser. För forntidens vestliga kulturfolk och isynnerhet för Greklands var emigrationen en sak af högsta vigt; derför bildade de genom stora ansträngningar och uppoflringar stater, som skulle bli trogna, om ej förskönade afbilder af moderstaterna. Och dock hade de ej samma mäktiga skäl för att befrämja emigrationen, som de allraflesta nyeuropeiska stater, enär pauperismen hes dem ännu var outvecklad. IIvad vårt eget fädernesland betraflar, så torde dock dess rikdomskällor ännu kunna länge anlitas, innan befolkningens talrikhet kräfver någon emigration; för landets materiella utveckling erfordras just tillökning af arbetskrafter, och emigrationen, som kanske i en framtid skulle bli pälsignelsebringande för Sverge, liksom den redan är det för så många andra länder, bör under förhandenvarande förhållanden företagas endast i undantagsfall och ingalunda i någon större skala. Amerika och Australien ha hittils varit stora sristäder för de skaror, som flytt från det gamla Europa, hvaröfver pauperismens drake sträcker sina svarta vingar. Och hvem anklagar väl dessa skaror för att de sökt emancipera sig ifrån det slags ,,europeisk nödvändighet, som förnedrar den medellöse till ett kapitalistens tanklösa verktyg eller till en proletär — en medborgare, som endast barmhertigheten, slumpen eller brottet kan frälsa från hungrens död. Dessa nya verldar, som på andra sidan hafvet mottaga nödens barn. äro rika och vidsträckta, ehuru det å andra sidan måste medgifvas, att i tidernas längd pauperismen der kan stiga till samma höjd som här. Den amerikanska republiken hade redan, då den före det borgerliga krigets utbrott, under sin mest blomstrande period stolt utvecklade frihetens och jemnlikhetens banör, många nödens och eländets mysterier att dölja. I Nordens stora städer och i synnerhet i Newyork gäckade det ständigt vexande proletariatet många statsklokhetens och menniskokärlekens ansträngningar, och i Södern täflade den svarte slafven och den hvite jordätaren (the eartheater) med hvarandra i elände. Den öfvergångsperiod, som följt på fredsslutet, kan ej annat än utmärka sig genom ökad pauperism, och först efter decenniers förlopp torde spåren af de stora materiella olyckor, som kriget vållat, synnerligen i Södern, kunna igensopas. Emellertid har Amerika och kanske i ännu högre grad Australien så vidsträckta och fruktbara länder i beredskap för emigranterna, att hundratals år torde förflyta, innan pauperismen der hinner sin europeiska fullmognad och utbredning. Åtskilliga tecken tyckas bebåda, att Asien, menniskoslägtets vagga, och äfven det mystiska Afrika skola öfverallt öppna sig för den europeiska kulturen, hvilken då banar sig väg öfver hela jordklotet och ej låter hämma sig af andra gränser än dem, som bildas af atmosferen och klimaten. Då skall emigrationens mäktiga flod äfven grena sig åt dessa håll och nomadernas och vildarnas små stammar lemna Per 1 — 14. —