Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1867, sida 2

tid var hos henom! det var åter en tanke, som han sasthöll, ty den uppväckte en mängd bilder och föreställningar; de första voro alla ljusa, han såg hennes täcka, qvinliga skepnad röra sig ordnande i hemmet, hennes leende och helsning bjöd honom välkommen vid dess tröskel, i hennes sällskap fann han öfverensstämmelse och hvila, och hos henne skulle han finna hopp och lefnadslust, när hans allvarliga kall och ofta vanmäktiga ansträngningar verkade tröttande och nedslående på honom. Hon skulle säkert ej fordra några förklaringar, utan med qvinnans klara blick lätt uppfatta hvad som föregick i hans inre, och med finkänsla förstå att välja det rätta sättet att trösta och uppmuntra. Så tillvida voro alla hans tankar ljusa; men om hon skulle kunna vara allt detta för honom, då måste han ju äfven yppa sitt inre för henne; hon måste hafva andel i hans känslor och tankar, det var ju hennes rättighet. Genom karaktär och vana temmeligen sluten, ryggade Harder tillbaka vid det medvetandet att han genom giftermålet uppoffrade på visst sätt sig sjelf, åtminstone den odelade frihet, han hitintills hade ägt, och ungkarlsvanorna beherrskade honom redan så mycket, att han ovilkorligen sade till sig sjelf: — Men det blir i alla fall mycket genant, ja nästan besvärligt att beständigt vara så der under kontroll, eller rättare sagdt veta att man befinner sig i ett förhållande, som tillstädjer en annan menniska rättighet och del i hela ens person och väsen; — och det nyss så ljusa äkta ståndet visade redan de första molnen på