Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1867, sida 2

hvad an Varre ar, bIIIYÅ medel ull egen och andras förstörelse! Huru ofta deremot arbetsamhet och flit, äfven med måttliga anlag, bära rik välsignelse! Hafven I icke sjelfva sett, unge vänner, både inom och utom denna skola, att de bästa naturgäfvorna icke alltid äro de, som mest fortskynda; att de stundom något år, nyckfullt, stanna på vägen, der de upphinnas, ja ibland förbigås af den jemna fliten. Visserligen äro de rikaste och bästa frukter de, som alstras af hufvud och flit i förening; men skall endera saknas, så sakna vi alla hellre de lysande, men gagnlösa anlagen, än den verksamma och fruktbärande fliten. Talaren vände sig härefter till skolans arbete och yttrade derunder bland annat: ,För att underlätta ett godt arbete, för att vid detsamma fästa håg och lust, hafva skolmännen i våra dagar sträfvat att borttaga hvad som qväfver denna lust. Man öfverdritver icke såsom förr utanläsningen, man plågar icke med oupphörliga hemlexor, man öfveranstränger icke minnet med onödiga och snart glömda småsaker. Förståndiga lärare äro vaksamme att mera odla förståndet, tankens rot och grund, än minnet, hennes klädhingare. Man gör numera hvad man kan för att genom undervisningssättet lifva och uppmuntra arbetet, att bereda ett nöje i högre mening, den tillfredsställelsen nemligen, att bräcka mödans skal, men att också deruti få se den gömda kärnan. Det är detta som sedan i lifvet utgör det lockande och angenäma i allt arbete, så snart man kommit in i detsamma, äfven det, som den slösinnade dömer ledsamt. Men skall arbetet vara rastlöst? Nej. Hvilan är nödig och bör ej vara kort. Leken är ej blott tillåten, utan önskvärd, både för gossen och ynglingen. Hvarje menskligt hjerta fröjdas vid anblicken af en liflig och hurtig lek; men vet man, att den glada skaran, med glädjeropen och de ystra sprången, nyss slutat ett stilla och tyst, ett allvarligt och ärligt arbete; vet man att desse unge i sin mån kämpat mot lättjans och veklighetens frestelser, frigjorde för en stund från skoltvångets band, icke af ovilja mot detsamma, utan för att sträcka och vidga sinne och lemmar då ser man med ett öga, som glädjetåren skymmer, i den muntra leken en liten mensklighetens seger öfver onda makter, väl värd: att prisas af sjelfve läraren i kristendom. Jag vänder mig nu från skolan med blicken på den lifvets skola, hvartill hon bereder, till ett älskadt fosterland. Ingen ynglingasjäl är kall för fosterländska ämnen. Tidigt har han med historieboken i sin hand inhemtat hvad fosterlandskänslan förmår, lärt att afsky våld, orättvisa, råhet och förtryck, samt att älska den lagbundna frihetens utveckling, och skilja henne från hennes irrbild, det sjelfsvåld, hvars vidriga följder läsas på frihetsbladets fränsida. IIvarje kamp för ädel frihet, hjelten i striden må vara den gamla verldens Engelbrecht eller den nyas Washington, har följts med hans välönskningar. Han har i våra dagar sett sin far glädjas öfver Italiens befrielse, rodna öfver den europeiska statsrättens undergång eller fälla en tår på Polens graf. Begären icke att ynglingen skall öfva sitt minne på forntidens sagor, på medeltidens årtal samt på de sista århundradenas regentslägter och fredsslut, utan att medgifva honom hafva en själ för de händelser, som komma hans hjerta att klappa! Men dessa skola af honom icke blott gripas med hänförelsens känsla, utan fattas med förståndets tillämpningssökande tanke. Denna skall just säga honom, att tillimpningen ej honom tillhör. Hans älder är beredelsens, icke utförandets. Iljertat skall klappa och förståndet skall binda, men båda skola hinna växa ut till starka vingar, hvilka kunna flyga, ej blott flaxa. Hvad som går utom sitt område, beles på sina irrfärder, likasom allt som sjelfförvålladt tar miste om sitt mål. Målet är här arbetsberedelsens. Derföre ville jag också erinra honom, den vuxne ynglingen, derom, att liksom i vår skola, der frihetens grundsats är mera erkänd, denna frihet just uppfordrar till arbete — så äfven i staten. Ju större rättigheter, desto mera arbete. Således är också, ur fosterländsk synpunkt, beredelsen till ett godt och klart vetandets arbete nu ännu vigtigare än förr, sedam ett nytt statsskick meddelat förut icke kända rättigheter, hvilka vi, som icke egt dem förr,!