Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1867, sida 2

felade bestämmelse. Sin förfelade bestämmelse! återtog han för sig sjelf, ,,har det gått mig stort bättre? Har jag nått det mål jag hade föresatt mig, — uppfyller jag min bestämmelse? Och han genomgick i tankarne den lefnadsplan han som ung hade uppgjort, och som äldre hade genomfört, och han måste med tillfredsställelse erkänna, att i allt, hvad som angick yttre lefnadsförhållanden, hade han uppnått hvad verlden och han sjelf kunde fordra. Hvad som brast honom, härrörde från den försummelse han hade visat med hänseende till hjertats fordringar. Vid ordet försummelse hejdade han sig plötsligt, ty efter erkännandet uppstår ovilkorligen hos hvarje rättänkande menniska önskan att godtgöra det försummade, den uppstod äfven i Harders själ och trängde in på honom med en sådan kraft, att han knappt kunde sansa sig. Vemodet ersattes af hopp, lefnadströttheten af glädje och sjelfförebråelserna af hjertevärme, då den möjligheten framstod för honom att han kanske ännu kunde godtgöra det försummade, kanske ännu fullkomna sin lefnadsplan. Han var ju endast fyratioåtta år, mången man har gift sig vid denna ålder, och derigenom att Julie äfven var äldre, passade de för hvarandra icke blott i år utan äfven i tycken och vanor. Åren förändra, men grundelementerna förblifva de samma; han betviflade ej att de nu vid mognare år skulle erfara samma sympatie, som hade dragit dem till hvarandra i deras ungdom; denna ungdom hade hon vid deras sista möte förmått återkalla endast genom sin röst; huru ofta och välsignelsebringande skulle den icke återkomma till dem, när hon alltid var hos honom. , All