Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1867, sida 2

generalen J. A. Hazelius vid läseårsafslutningen i Nya Elementarskolan d. 1 sistl. Juni, ett tal, som innehåller så gediegna sanningar och sund lefnadsvisdom, att vi beklaga det ej utrymmet tillåter oss att återgilva detsamma i dess helhet. Emellertid skola vi meddela det hufvudsakliga. Hvilken är, frågade den gamle generalen, näst dygden, mannens bästa egenskap för detta lifvet, och hvartill är derföre nödigt att han uppfostras? och han besvarar denna fråga helt kort: ,,Denna egenskap är att vara en duglig man. Hvad är, frågar han vidare, duglighet och hvarigenom förvärfvas hon? Svaret lyder sålunda: .Dugligheten är af mångahanda slag, lika många som kallen, embetena, befattningarne, yrkena, sysselsättningarna och göromålen äro i lifvet. De utföras med hufvudet och med handen; äfven de, som tyckas ske med den sednare, behöfva dock alltid det förras ledning, och hvarje slöjd följer tankens styre. Främst, eller rättare på högra sidan, stå visserligen själens duglighet och de verksamheter, som afse denna — de som utföras af ordets lärare, kunskapens undervisare, vetenskapers och sköna konsters idkare, lagars och ordnings upprätthållare, statsvärfvens skötare; och på venstra sidan stå den duglighet och de verksamheter, som bidraga till kroppens föda, klädnad och trefnad; men dessa sednare verksamheter stå icke egentligen lägre, ty de afse ju icke i verklig mening lif och trefnad för kroppen, utan för den odödlige ande, som i honom bor, förutan hvilken kroppen blott är maskarnes föda. Icke egentligen lägre nänmde jag, ty det vigtiga för lifvet, och ännu mera för evigheten, är icke hvad man fär och hvad man gör, utan huru det uträttas; det vigtiga är, att hvad man gör är godt, rätt och bra, ärligt, noggrannt, med ett ord dugligt; och enhvar, som tillverkat ett godt alster af sin hand, eller ärligt bidragit till sådanas omsättning i verlden, står i både medborgerligt och moraliskt värde vida öfver läraren utan nit, vetenskapsmannen utan eld, embetsmannen utan drift, ty, varen visse derom, att alla dessa göra ett klent och föga dugligt verk; frukten blir svag. Dock, jag behöfver icke härom vara utförlig; ingen af eder, mina unge vänner, icke ens de yngste, här nära intill mig sittande sakna kunskap om hvad det vill säga, att vara duglig i sin sak. Något längre vill jag deremot uppehålla mig vid huru denna duglighet förvärfvas. Ar dugligheten medfödd? Visserligen icke. Hon är ingen naturens gåfva. Hon är intet fädernearf. De fallenheter, den tankens sattlighet, den handens färdighet, som kunna lätta en framtida duglighet — de äro visserligen medfödda, men de lemna ingen visshet om, att de komma att alstra ett dugligt verk, lika litet som ett stort penningarf lemnar någon visshet, icke ens någon sannolikhet om, att det kommer att användas till eget eller till mensklighetens väl. Dugligheten måste förvärfvas. Men hvarigenom? Genom arbete. Arbetet tillhör naturens ordning. Naturen är blott i sina lägre delar, de s. k. oorganiska, overksam. Men så snart hon höjer sig till organiskt lif pågår ett oupphörligt arbete, äfven under en skenbar overksamhet på ytan. Ju lägre de organiska varelserna i växtoch djurverlden äro, med desto mindre sjelfständighet och medvetande ingripa de i det stora verldsarbetet, hvartill dock alla enigt samverka. Menniskan, såsom den högsta kända organiska varelsen, blef det gifvet att kunna inse och medvetande deltaga i verldsutvecklingen. De bland oss, som mest veta, de veta hvilken ordning och hvilken ändamålsenlighet allt naturens arbete har, och der det icke så synes, der veta de, att de ingenting derom veta. Menniskan, som står högst på skapelsens trappsteg, borde derföre förnimma denna naturens röst, som tyst men högt till henne ropar: att troget arbeta i sitt kall, i sin bestämmelse, för att kunna alstra ett godt verk och icke bryta mot en evig ordnings lagar. Då hennes första tanke med rätta bör i andakt och ödmjukhet egnas till hennes skapares lof, skall hennes andra och icke dröjande tanke vara den, att ställa sitt arbete efter Hans i naturen uppenbarade ordning för att erhålla ett godt och dugligt verk. Till denna ordning höra flit och redligt arbete. Må ingen tro, att något väsentligt kan till ett godt verk uträttas dem förutan. Goda anlag lätta, men skapa ingenting, sämre anlag försvåra, men hindra visserligen icke. Hvarken kyrka, stat, vetenskap, näringar, yrken eller slöjder jiro heläfna med de JVLanda anlagan Stjarnmr — — — mr Lr ZZ— — — äc— — —5 VD ANS — —: 5