Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1867, sida 2

mäste se till att de brukas till fäderneslandets gagn. Bördens rätt, smäningom minskad, har upphört; arbetets och duglighetens rätt, småningom ökad, har uppträdt. Men må en hvar erinra sig, att rättigheterna icke svunno för den ene, liksom de icke vunnos af de andre för personernas, utan för landets skuld: det var dettas sak, som skulle vinna. Må vi alle så arbeta, i undervisande och i lärande, i vetande och i föresyn, att fäderneslandets öden, som nu ligga i arbetets hand, måtte komma att ligga i det goda, det flärdfria, det redliga, det samvetsgranna arbetets hand. Den ena slägtleden går, den andra kommer. Hvad den ena lemnat ofullbordadt och bristfälligt, det skall den efterföljande förbättra och sortbilda. Men hvad den förre efterlemnat verkligt godt, det är ett med möda samladt arf, som den sednare icke skall lättsinnigt spilla eller öfvermodigt bortkasta; ty hvarje slägtled har så mycket sig ålagdt att fullgöra, att han icke har råd eller tid att onödigtvis göra om hvad han utan eget arbete fått till skänks, och således icke ensam tro sig vara vis, ty visheten är icke ett gårdagens barn, utan etod i många fall hos oss gammal redan i Havamal, såsom I hafven läst. Hvarje afgående tid vänder sig med allvar, med rörelse och förhoppning till den uppgående, till den nemligen, som står i mannaårens kraft, dertill beredd genom väl använda ungdomsår, med samma känsla, hvarmed en af våra konungar lade sin hand på den uppväxande sonens guldlockiga hufvud, på detta hufvud, ur hvilket så stora tankar både för fäderneslandet och tör vår verldsdel utgingo, hvilka alstrade det välsignelserika arbete, hrars frukter vi ännu skörda. Må äfven den nu afgående tidens hopp icke komma på skam, och hans profetiska ord till den kommande varda sanning: , fan skall görat.