Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 2

Denna bön uppfyllde hon gerna, lade sin arm i hans, och sedan de ett ögonblick gått tysta bredvid hvarandra, sade Harder: — Hvad det är länge sedan vi träffades, — visst öfver tjugo år; och när var det jag första gången såg er här på teatern, jo, just vid uppförandet af ,,Hveta frun! —Det är räl . . . han tystnade likasom för att eftertänka det rätta årtalet. Julie inföll: — Det är tjugofem år sedan — — Nej, är det möjligt! utbrast han. — I afton, under denna musik, har jag kännt mig likasom förflyttad till min ungdomstid, och nu, då jag går här tillsammans med er och hör er röst, är det som försvann hela den mellanliggande tiderymden ur mitt minne, och både ni och jag förefalla mig unga likasom under den aftonen! — Julie smålog och sade vänligt: — Om ni vill bevara illusionen, så råder jag er, hvad min person angår, att undvika gaslågornas allt genomträngande sken, ty det skulle obarmhertigt visa er skilnaden mellan den gamla flickan och den sjuttonåriga Julie. — Ni var sjutton år och jag tjugetre! Herre Gud! utbrast han, — huru unga vi då voro! Jag glömmer aldrig er förskräckelse, när ni hade råkat in i det orätta huset på Norregade, och jag minns äfven huru väl jag kände mig till mods vid att vara er tröstare och beskyddare. Men, — afbröt han sig sjelf, — allt detta tillhör det förflutna, vi böra nu begagna tiden till att säga hvarandra de sednare årens illdragelser. Detta var fullkomligt after Julies önskan, hon längtade att få höra något om