Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 2

sostrans förvända riktning. Men en ny tid är kommen; vi skåda åtminstone dess gryuing i de nya ilickskolor, som inom vårt samhälle i den sednaste tiden uppstått. Det är ett både gripande och rörande skådespel, då man ser dessa grupper af ungdom, från barnet till ynglingen och jungfrun, utaf olika samhällsklasser, samlade till dessa offentliga profs afläggande. Ständigt framträder inför det inre ögat den föreställningen, att det är dessa unga, som skola följa oss efter och intaga våra rum, kämpa lifvets kamp efter oss och fortsätta våra värf. Skola de göra det med insigt och trohet? Skola de bringa menniskoslägtet ännu ett steg, om ock än så litet, framåt till förädling, eller gå sjelfva, och med dem det hela, tillbaka till ett lägre stadium? Hurudant är det arf, hurudana de pund, vi gifvit dem att förvalta och förkofra? Är det vishetens och fromhetens säd vi utsått i deras hjertan, eller fåkunnighetens, sjelfviskhetens och flärdens? Och om sädet är det förra: huru hafva vi förstått att derför öppna barnens sinnen? Se der de ansvarsfulla frågor, som måste framträda för alla uppfostrare, vare sig föräldrar eller lärare. Det goda har dock en stor kraft, blott man tror derpå; det är denna tro, som försätter berg, som mjuknar äfven det mest berghårda skal, hvilket ännu omgifvit ett menniskohjerta. Så skall en god appfostran, der läran lyses af föredömet, ej undgå att utöfva det djupaste inflytande på barnen, i hemmen och i skolorna. Deri ligger de goda undervisningsanstalternas oändligt stora betydelse för framtiden; deri ligger ock maningen för ett samhälle, att åt dessa anstalter egna sina allvarligaste omsorger. Det är en pligt, hvars uppfyllelse bär rika frukter äfven omedelbart för oss sjelfva, i den tillfredsställelse och glädje, som vi af dem få röna. Om detta samhälle redan erfarit en försmak af denna tillfredsställelse vid de sista årens afslutningar af skolungdomens läseterminer, så skall man, vi äro derom öfvertygade, röna denna känsla i ännu rikare mätt, alltmer skolorna hunnit verka och alltmer de utveckla sig, samt i den mån skolan och hemmet samverka till det höga målet; en sann humanitet, hvars vilkor iro: vishet i förståndet, viljans renhet jemte kraft och duglighet i det yttre lifvets värf.