Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 1

sunder mänga sekler foga eller allsmtet med det elände, som långsamt undergräfde samhällsbyggnaden. Men då missförhållandena omsider stigit till en förfärlig höjd i följd af de herrskande samhällsklassernas gränslösa praktiystnad och otyglade njuiningsbegär, uppstodo stora snillen och talade ord fulla af en så påtaglig sanning, jatt det förekom underligt, att icke det vanligaste menniskoförstånd insett dem förut. Eländet var nu fullvuxet och stod hotande gent emot de institutioner, som bidragit att framkalla det. . Statsförfattningar, som voro jemförelsevis liberala, och den uppmärksamhet, som i tid egnades åt de lägre klassernas behof, intressen och anspråk, utgjorde åskledare, hvarigenom åtskilliga europeiska stater räddades från en fruktansvärd och skoningslös revolutions ljungeld. Men det stolta Frankrike, som då liksom nu skröt af att gå i spetsen för den moderna civilisationen, måste uthärda hela dess raseri. Der blef statspyramiden vänd upp och ned inför det bestörta Europas ögon, så att pauperismen, som dittills bildat dess bas, kom öfverst. Det var den största klokhet liksom den största ära att bära dess livrö. Med hämndens vilda jubel, : med hoppets berusande hänförelse emotsågo samhällets parias frihetens sol, som skulle uppgå ur terrorismens blodiga morgonrodnad. De togo för afgjordt, att den! revolution, hvars ena hand förde den mot; alla slags aristokratier riktade gulllotinen, bar i den andra ett ymnighetshorn, hvarifrån oräkneliga välsignelser skulle utströmma öfver dem och godtgöra allt förflutet lidande. Svarade revolutionen mot dessa förväntningar? Nej, och hon kunde det icke heller. Ty dotter af politiska och sociala missförhållanden af gröfsta slag var hon egentligen af rent destruktiv natur och egde ej tillräckligt skapande kraft, trots sitt myckna bråk med efemeriska konstitutioner och lagar. I stället för att inskränka och hämma pauperismen sökte hon — må hennes devuerade beundrare förlåta mig mina djerfva ord! — med demoniskt nit att sprida den till samhällsregioner, der den dittills varit okänd. Folket liknade en man, hvilket efter att länge ha för förment galenskap försmägtat i oförtjenta fjettrar, röjer, då han omsider befriats, ett verkligt vansinne, hvari han fallit under fångenskapen. Ledt af författare, som väl utmärkte sig genom sanna och träffande argumenter mot det bestående men ingalunda genom praktiska reformförslag, hade folket ingen annan politik än den blinda och konsiderationslösa förstöringens. Och när några ädla och skarpsinniga fosterlandsvänner ville bilda med förnuft och rättvisa öfverensstämmande gränser för friheten och göra den till en ständig välsignelse i stället för en kort yrsel, förnekade revolutionen dessa sina bästa söner och kastade dem med skoningslös grymhet i terrorismens Molocks-armar. Hon gjorde visserligen frihetens sak stora tjenster, ty hon bröt i Frankrike fjettrar, som sedan ingen regering i detta land vägat att ånyo smida åt folket, och hon framkallade och återupplifvade i hög grad liberala ideer i det öfriga Europa samt fyllde de herrskande klasserna med en helsosam fruktan för massorna och här och der med en stor ifver att invagga dessa i ro genom väl afpassade reformer. Men det var, som om blodskulden hade nedkallat en förbannelse öfver hennes egna positiva åtgöranden. Slutligen slappades hämndens af så många seklers oförrätter och lidanden närda vilddjursinstikt, och folket återställdes från det törfärliga vansinne, som kommit det att sönderslita sig sjelft. Jag säger ,sig sjelst, ty det har ej kunnat bevisas genom några jakobiniska sofismer, att ej de högre klasserna likamycket som de lägre, bilda integrerande delar af folket. Kontrarevolutionen, som förde landet i militärdespotismens armar, var blott en naturlig följd af det oursäktliga och upprörande missbruket af den makt, som nationen uppdragit åt landets representation och den republikanska styrelsen. Från den tiden ha menniskokärleken och despotismen uppbjudit alla sina krafter för att förekomma upprepandet af dylika företeelser i Frankrike äfvensom i andra europeiska länder, men det kan ej sägas, att de lyckats särdeles i sina sträfvanden, och framtiden är ganska hotande. Pauperismen finnes ännu öfverallt, och i några länder har den erhållit en vidunderlig skepnad. Den ligger lurande i samhällets dolda djup, likt sagans drake, och sticker då och då upp sitt ohyggliga hufvud och begär af de darrande regeringarne och kommunalstyrelserna, hvilkas I buse den är, allt större och större offer. SEEDERS Bref,