Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1867, sida 1

in blick på pauperismens historia och dess möjliga afhjelpande. III Det ofullständiga i föregående skillring af pauperismens barndom kan till någon del förklaras genom bristen på materlalier och källor, ty, såsom jag redan nämnt, historien, skaldekonsten och filosofien ha föga sysselsatt sig med den. Historien, som borde spelat den opartiske målarens roll, lät i stället blodtörstiga inkräktare och praktälskande veklingar upptaga förgrunden, under det att den ställde folket i bakgrunden. Det var dynastiernas inbördes strider, till hvilkas utkämpande menskligheten under årtusenden blifvit ,i nåder begagnad, som utgjorde det förnämsta föremålet för historiens skildringar. När skaldekonsten icke liksom historien behandlade krigiska bedrifter, skildrade den enskilta missöden eller sinnliga nöjen eller kärleken mellan man och qvinna. Filosofien fördjupade sig i fruktlösa undersökningar rörande ämnen hvarom väl mer eller mindre djupsinniga hypoteser kunna bildas, men ingen visshet erhållas, eller ock ansträngde den sig att komma underfund med det sätt, hvarpå menniskorna skulle kunna ernå det högsta goda (summum bonum). Somliga filosofer kommo till det resultat, att det bestod i den största sinnliga njutning, andra påstodo, att det utgjordes af dygdens utöfning. Men i desse vise mäns yppersta satser var jaget begynnelsen och slutet. Högre och sannare ider funnos blott hos det lilla folk, som fått uppenbarelsen på sin lott. Och när slutligen den visaste af alla vise kom och sade: , Älska din nästa såsom dig sjelf, och hans lära oemotståndligt banade sig väg genom verlden sökte den döpta filosofien att sammansmälta den med egoismens. Derigenom kom den att intaga en falsk ställning och blef sämre, än den varit under hedendomens dagar. Detta var ingalwida besynnerligt, då den hade den svåra uppgifter att försvara våld, förtryck och brott med hans ord, som gick omkring och predikade mildhet, menniskokärlek och försakelse Bördan blef omsider alltför tung för der stackars filosofien; hon kastade då den a? för att finna en mera passande bundsförvandt i skepticismen. Alltså sysselsatte författarne, som doch äro att anse såsom tidens exponenter, sig