Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 1

De träfiades således icke under en längre tid, och mot hösten, då fröken Stein under en ridt hade det missödet att vricka sin ena fot, var Harder hos henne både bittida och sent. Dels måste han som läkare sköta henne, dels måste han som intim vän i huset hjelpa till att fördrifva den långa tiden för henne, ty bunden som hon var vid rummet och soffan, behöfde hon förströelse, och den tycktes hon bäst finna i hans sällskap. Än läste han högt för henne, än tecknade han, eller spelade schack med henne; hon behöfde honom så mycket, än måste han pyssla om den sjuka foten, bringa henno det eller det, och när hon bad så innerligt och tackade så vänligt för dessa små tjenster, fann han en viss tillfredsställelse i detta förhållande. Hvilken ung man är känslolös för skönhet, äfven om den ej längre befinner sig i sin första blomstring? I sin smakfulla negligå, till hälften hvilande på en liten soffa, tog hon sig så bra ut, dessutom blifver det så lätt något pikant i den nödvändiga förtroligheten mellan läkare och patient. Det lilla altanrummet hon omnämnt hade under hennes opasslighet blif4) Se IH.-T. N:o 134.