Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1867, sida 1

mmm.em —R Dw3: två synpunkter. För det första med af seende derpå, att den nordiska sången sicke bör göra sig af verlden glömd geInom att vid ett sådant tillfälle hålla si för verlden gömd. För det andra me afseende derpå att de sångare, naturligtvis till aldra största delen ynglingar, som kunna bereda sig tillfälle att deltaga i färden, icke i hela sitt lif torde få ett liknande tillfälle att till ett jemförelsevis orimligt billigt pris få se en skymt af den stora verlden utom, sitt eget lands gränser. Det är att på sätt och vis gifva de skandinaviska studentfärderna en kosmopolitisk utsträckning. Jag vet att jag härvid står i opposition både mot dem, som alldeles icke vilja veta af hela denna sångarfärd och dem som vilja gifva den en utsträckning, som står i strid med ofvan uttalade tanke. Men sanningen torde här, som oftast ligga i en förnustig medelvig. Vårt folks ringa antal, fattigdom och aflägsna belägenhet med deraf följande förhöjd resekostnad, gör det för oss omöjligt, att i massornas verkan täfla med de stora, folken hemma hos dem. Och äfven karakteren af den svenska qvartettsången bör hänvisa oss att genom en fulländad sammansjungning och den nordiska tonens innerlighet vinna den uppmärksamhet, sora efter min mening visst icke torde uteblifva. Man har t. ex, vid studentmötena cke kunnat förmärka något musikaliskt esultat af improviserad sammansjungning nellan olika och sinsemellan främmande ängföreningar (och några gemensamma örberedande öfningar i och för den tillimnade resan låta väl icke tänka sig); nen man kan å andra sidan med någon ännedom om förhållandena hoppas, att en milda tjusning, den hjertliga innerighet, som utgör grundtonen i den noriska melodien, skall verka som en tänande gnista i sydbons lätt antändliga inne, endast att dess innersta väsen komer till klarhet genom ett föredrag, sont ingslar äfven den främmande. Detta call den svenska studentsängen förmå, en ovisst är om något tillfälligt konomerat af folksångsföreningar skulle förå det. Och härtill kommer tanken på ostnadernå, som äfven ålägga en förutig begränsning. Saken torde sålunda ifva gestaltat sig i öfverstämmelse icke indre med nödigt afseende på det önskrda än det nödvändiga, och det återatt hoppas ett godt resultat af det la.